Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1868, sida 2

denna stund synes härvidlag föga hafva blifvit gjordt. Här möter dock ett fall, som är likartadt med Credit Mobilier. Afven här åvägabragtes aktiekapitalet på grund af falska räkningar. Det finnes äfven andra bolag, som böra tagas i betraktande, såsom banker, hvilkas ,,good will köptes till högt pris, när de voro i grunden insolventa, hvartill kommo i några fall oerhörda summor, betalade för hus och möbler, långt öfver deras verkliga värde. Det är att gagnlöst fortgå med detta sorgliga uppräknande; men en sak förtjenar att särskilt beaktas. Några af våra jernvägsbolag hafva nyligen råkat i svårigheter. De hafva alla, eller åtminstone de festa, åvägabragt nytt kapital, år ifrån år, uppå redogörelser, som, vid nyss skedda undersökningar, befunnits otillforlitliga. Om nu samma princip här blefve tillämpad, som gjort sig gällande i Frankrike, beträffande Credit Mobilier, så skulle direktörerna löpa en ansvarighet, i jemförelse hvarmed till och med den ersättning, som blifvit ålagd direktörerna i Credit Mobilier, skulle synas obetydlig. En sådan ansvarsskyldighet vore dock framförallt angelägen i England, till stäfjande af det der florerande missbruket, att personer med anseende låna sina namn åt svindlande företag, hvilkas natur de ej närmare känna, förrän korthusets fall uppdagar de falska och ofta svekfulla kalkylerna. Den bedragna allmänheten gripes nu af en misstro, lika stor som åen förra lättrogenheten, och så kunna många verkligen nyttiga och hederliga företag ej komma till stånd. Ett lands förluster på ett sådant förhållande kunna ej ens beräknas. Lagen och rättsskipningen få derföre icke vara slappa på detta område. I en framställning om ,, Staten och Skogsväsendet har en sakkunnig författare i Helsingfors Dagblad uttalat några satser, hvilka torde äga giltighet äfven för vårt land, särdeles hvad de norra orterna angår. Framställningen slutar med följande ord: Efter hvad vi i det föregående yttrat är den allmänna principen för statens ställning till skogsväsendet klar: vården af de skogssträckor, hvilka äro af betydelse för klimatet, bör och måste tillhöra staten, men hushållningen med den öfriga skogen är icke en statssak. Endast en sak återstår att taga i betraktande: om staten, såsom hos oss är fallet, är egare åfven af annan skog än sådan, som efter ofvanstående princip bör tillhöra den, huru skall staten då behandla densamma? Ty något måste den väl dock göra med denna skog, då den engång har den. Endast tvenne sätt att gå tillväga äro härvid tänkbarara: antingen skall staten fortfara att bibehålla den egendom den har och sköta den, eller också sälja bort den. Frågan är blott, hvilketdera är det rättare och bättre. Så snart frågan engång är sålunda framstäld, är svaret i och med detsamma ätven gitvet. Ty om det finnes någon sats, som inom statsvetenskapen är besannad både genom theori och erfarenhet, så är det den, att staten gör bäst i att icke idka någon näring, som utan olägenhet handhafves af den enskilda verksamheten. Den mäktiga impuls och regulator, som ligger i den individuela ansvarigheten, och som drifver den enskilde att ständigt söka gå framåt och rätta sig efter de vexlande förhållandena, är nemligen utesluten ifrån alla aflärsföretag, som handhafvas af staten och göra att de ständigt blifva sämre skötta än likadana näringar i privata händer. Då vi derföre uppvisat, att skogshushållningens handhafvande af den enskilde icke medför några olägenheter, blott staten reserverar för sig de skogar, hvilka kunna anses vara af klimatisk betydelse, så följer deraf äfven, att staten gör rättast i att icke söka bibehålla någon skogshushållning utöfver den nämnda, utan att föryttra all öfrig skog, den eger, åt enskilda. Med ett ord, staten gör rättast i att behandla sina skogar på samma sätt, som det sker i Förenta staterna, der de oodlade landssträckorna tillhöra unionen, men bortsäljas för ett visst, obetydligt pris åt de enskilda, som vilja blifva egare deraf och tillgodogöra dem. De enkla principer, hvilka borde läggas till grund för ordnandet af vårt skogsväsende, synas oss derföre vara följande: De skogssträckor, hvilka kunna anses vara af klimatisk betydelse för vårt land, böra bibehållas som statsegendom, ifall de redan tillhöra staten, eller genom expropriation förvandlas dertill, ifall de för närvarande tillhöra enskilda, och dessa statsskogar böra vårdas och skötas endast med afseonde å deras inflytande på klimatet. De skogar deremot, hvilka icke äro at denn beskaffenhet, utan hvilkas betydelse ligger uti vär det af det trä, de innehålla och frambringa. böra förhlifva i de enskildes ego, ifall de redan äro privategendom; men ifall de tillhöra kronan, bör kronan söka att för billigt pris föryttra dem åt enskilda, så att de, ju förr desto heldre, må blifva enskild egendom och komma i händerna på privata personer, som vilja tillgodogöra deras tillgångar. A. H. O. Presterskapet och de stora samhällsfrågorna. Den engelska kyrkans