Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1868, sida 2

vernör i Wisconsin, till president. bDerefter tillsattes utskott för att välja konventets stående embetsmän för nästa år och afgifva förslag till resolutioner, som sedan blefvo antagna. Emellertid lyssnade en del af församlingen till de tal, i hvilka senator Grimes och hans 6 kollegers ,.infami och förräderi skildrades med glödande fa ger. Alla talare berömde i hög grad general Grant. General John Logan från Illinois valdes till kenventets permanente president med en lång förteckning på vice presidenter och sekreterare. Bland talarne voro äfven Grants far och general Cochrane från Newyork. Den sistnämnde skildrade ,.de affallne sju senatorerne som ,,döda politici, kallade senatorn Fessenden en förrädare och uppmanade vapenbröderna från Iowa att gräfva en djup graf för att deri begrafva den gamle syndaren Grimes. För att tillfullo gifva törsamlingens sinnesstämning ett passande uttryck, uppmanade han musikanterna att spela kältringsmarschen, hvilket skedde till alla närvarandes största belåtenhet. En major Haggerty fästade uppmärksamheten på, att demokraterna, som eljest hade så mycket emot pappersmyntet, i detta fall gjort: mycket bruk deraf för att köpa röster åt presidenten. Derefter antogs en mängd resolutioner. General Grant prisades och designerades till vapenbrödraskapets kandidat för presidentvärdigheten. Med afseende på Johnsons frikännande förklarades, att hela folket icke desto mindre dömde honom skyldig, samt att alla de senatorer, som röstat mot anklagelsen, voro ovärdiga ett lojalt folks förtroende; slutligen, att naturaliserade amerikanska medborgade hade samma rätt till skydd i utlandet, som infödda amerikanare. Då resolutionen mot Johnsons frikännande och de demokratiska senatorernas ,skamliga beteende blef uppläst, reste sig hela församlingen; Johnsons namn mottogs med återupprepade väldiga groans, som förnyades, hvarje gång någon af de sju affallne senatorerna nämndes. Till slutet måste musiken ånyo spela ,,kältringsmarschen. Mötet slutade med stormande cheers för Grant, till hvilken man beslutade genast sända en afskrift af de antagna resolutionerna. — Den 20 Maj följde det republikanska nationalkonventets möte i Chicago. Församlingen bevistades af 3,000 åhörare och egde rum 4 Crosby-operahuset, Chicagos största offentliga lokal. Vid alla ingångar till huset voro hela dagen samlade stora massor af nyfikna. Konventet bestod af 650 delegerade från hvarje stat och hvarje territorium i Unionen och innefattade således nästan alla framstående män af det republikanska partiet. De enskilda staterna och territorierna voro representerade af ett antal deputerade, dubbelt så stort som deras delegationer i kongressens begge hus; från sydstaterna hade åtskiliga negerdeputerade infunnit sig. Förhandlingarne följdes med största intresse, specielt med afseende på valet af en vicepresident, som af vapenbröderna icke blifvit uppställd. Mötet öppnades högtidligt med en bön af methodistbiskopen Simpson. General Carl Schurz (tysk) från Missouri valdes till president för tillfället och besteg talarestolen under stort bifall. Första dagen var emellertid helt och hållet upptagen af val till embetsmän, utskott, o. s. v. Ölta sprang en otålig republikan upp, begärande, att Grant skulle proklameras som konventets kandidat, men blef af presidenten kallad till ordningen. På listan af eventuella vice presidenter stod äfven en Fessenden från Maine. Då detta namn hördes, uppstod genast rörelse, och personen i fråga framkallades för att försäkra församlingen, det han icke var den senator Fessenden, som tillhörde de ,.sju affallne, utan hans bror, hvilkens politiska äsigter han icke delade. Först den 21 Maj, i konventets andra möte, antogs en mängd resolutioner, som nu bilda det republikanska partiets program och politiska credo för den närmaste framtiden. Under mötet inträffade meddelande om den s. k. amerikanska unionsligans resolutioner. Denna liga är ett utskott af det republikanska partiet med hemlig politisk organisation. Mot de, sju affallne uttalad ligan icke blott sin förkastelsedom, utan förklarade dem rent af för fredlösa. , Vi känna oss serskilt kallade -— heter det i resolutionen — att fördöma de förrädiska senatorernas beteende, hvilka svikit alla lojala förväntningar och frikänt Andrew Johnson, oaktadt de visste, att han var skyldig, och hvilka hafva svikit sitt land i farans stund. Vi ställa dem i jemnbredd med förrädaren mot sitt parti och land, Andrew Johnson, och försäkra dem om, att en landsförrädares straff väntar demg. Denna resolution upplästes under stormande cheers. Konventet antog derefter 12 resolutioner af liknande innehåll som vapenbrödernas, endast i bättre form och bättre motiverade, hvaribland äfven en energisk förklaring om naturaliserade amerikanares rättigheter i utlandet. Då omsider Ulysses Grant blef proklamerad som konventets kandidat för presidentvärdigheten, reste sig församlingen i massa och utbröt i enthusiastiska hurrarop, som understöddes af fanfarer. Alla 650 rösterna hade blifvit afgifna för Grant.