Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1868, sida 2

—— tjugo menniskors lif jag derigenom hotar: Stackars satar, som käka af ris och bröd samt hotas af disciplinens käpprapp hvarje dag Gud ger dem. — Gud! De tro lik äl på honom. Min ruin är vanäran för ett af de största hus i verldens första stad; det är ängelse och undergång ett helt Åmfund, för hyilket jag i grun den ej hyser någrå sympatier, 2 hvilket jag är skyldig mitt bessy-2 så länge jag eger den minsta resurs. Jag skali fortgå ända till målet! Om jag finner några misstänksamma bland assuranskompanierna eller skeppskaptenerna — — Denna tanke väckte en synbar oro hos honom, men snart bemästrade han den och fortfor: — Bah, jag är ännu Robert Kodom. Jag har under min örongottskudde värdet af tre bland deras skepp. IIvad hindrar mig att sjelf blifva redare, om jag så vili? Han funderade ett ögonblick och gaf derefter luft åt sina dystra taukar i följande ord: — Det dröjer för länge; — alltför länge! Han återtog sin promenad och gestikulerade utan att öppna munnen: derefter utsträckte han sig i sängen, fullt påklädd. — Jag vill försöka slumpen en stund, medan jag inväntar Mariannes återkomst. Plötsligt reste han sig upp. — Jag måste skrifsa till Wanda! Brefvet erfordrade en hel timma, ty banrens passioner voro våldsamma, och han kände inom sig den envisa vältaligheten, då han lemnade sina siffror åsido, Då man såg honom stödd mot klaffen af sin sekretär, med glänsande ögon, häftiga rörelser och darrande hand, liknade han en