Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1868, sida 2

— Victoria! Victoria! utropade den unga qvinnan leende, Derefter började hon tömma sina fickor, — Se här semtiotusen francs i guldmynt, som bära Hennes Majestät drott ningens af England bröstbild. Nackeri mynt! Dessa vackra medaljer tillhöra er, min sköna, svarade Kodom artigt. — Jag har nyligen erbjudit er deras värde i banknoter, men jag håller er räkning för er förkärlek till dessa klingande mynt, och ni är fri, räknadt från detta ögonblick, — Verkligen, utbrast Marianne förtjust, jag uppgör fort en affär, men ni belönar ika så fort. Jag är således fri? — Fri, förstå mig rätt. Ni minns vår öfverenskommelse. Pri ända till första signal; jag tror dock ej att jag skall anita telegrafen för er skull före ett tiotal dagar, Och äfven då skall endast nödvändigheten förmå mig dertill. Emellertid losvar jag ingenting. Det är ej käreken, som leder oss, utan omständigheter, hvilka kunna vexla. Ni skall ej lyda mina kraf utan Försyne —Jag tror ni nämnde körsynen? — Ja, jag har sagt det, men med något underförstådt. Nu, sköna dam, äro mina ögonblick räknade, och jag behöfver hvila. Äfven ni, som jag har skäl att tro. Visa mig en sista grace och underteckna ett qvitto på den summa ri medtager. Bifoga den adress der ni vill emottaga mina instruktioner, ty jag gissar att ni ej skall begagna er frihet för att besöka kassskonserter, som utgöra denna stads förtjusning; ni reser till Paris, icke sannt? — Genast!