Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1868, sida 1

dig oss båda. Men jag finner ärderlig, och jag står fast vid vår öfverenskommelse. Jag behöfver er ej mera här. Men i morgon, hvem vet? — Fortfar. Ni vidhåller således vårt aftal? — Ja vissv. Men jag är ej någon despot, som ni tycks tro. Ni är min medbjelpare under en månad, — kom ihåg, endast trettio dagar. Jag betalar er hundratusen francs, hvilket gör mer än tolfhundra louisdorer i veckan, ett vacket arvode. Men jag hyser ej den minsta afsigt att fästa en kula vid edra fina fotknölar. Svär mig att stå till mitt förfogande vid första tecken, och ni fri dan i morgon. Fri, med de inskränkningar, som kunna betingas af händelser, hvilka jag nu ej kan förutse. Der ligga femtiotusen francs för er räkning. Är ni nöjd dermed för ögonblicket? — Ni är ej skyldig mig något förr än den öfverenskomna tiden är ute. — Bronshufvud! Det faller mig in att hysa förtroende en gång i min lefnad. — Således af nyfikenhet? — Ännu mera; ett orubbligt förtroende, som jag ej kan förklara. Jag har fått tro. För öfrigt hafva vi talat tillräckligt. Ni har en passion, en dårskap, en hemlighet, som jag ej söker genomtränga, och som beherrskar ert lif. Jag kan undvara er. Begif er till er hemlighet och återkom till min, om jag kallar er. Är det öfverenskommet? XNVII. Nya planer. Alla qvinnor, äfven de mest slösaktiga, hafva en id om sparsamhet. Vid banki