Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1868, sida 1

gnuggade sina händer. Han gick uppför trappan. Då han öppnade dörren, såg ban en hop af guld och banknoter uppstaplad på kaminhyllan. Marianne rökte sin evinnerliga cigarrett. Hon vände knappt sitt hufvud vid bankirens inträde. Eranlåten är värd etthundratjugotusen francs, sade hon helt lugnt. — Etthundratjugotusen francs, verkligen! utbrast bankiren häpen. — De ligga der, på kaminen. — Tillåter ni att jag omfamnar er? — Jag anser det öfverflödigt. Men räkna! Goda räkningar göra goda vänner. Måltiden blef ganska glad. Kodom hade qvicka infall, som Marianne belönade med ett småleende mellan glacerna och champagnen. Då bankiren tycktes hågad att låta glädjen öfver denna snabba och lyckliga realisering hänföra sig, hejdade Marianne honom. — Vi äro icke här för att roa oss, herr Kodom! Och glöm icke att jag måste begifva mig till grefve Remenoft. Jag måste vara briljant; jag bör således bege mig till mitt hotell, göra toilett och presentera mig med alla mina fördelar. Hon förde ett glas chartreuse till sina läppar och steg upp. Kodom följde henne likt en tämd björn Bankiren befallte att alla ljus skulle tändas, — han tyckte om mycket ljus. Derefter tog han Mariannes hand ocl införde henne i kabinettet. Der började han uppteckna de summor som han hade medfört från Mons, hvilka i förening med hans diskonteringar on