Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 2

de sina ben, antog han en allvarlig min och svarade: — Mitt sköna barn, vi befinna oss ej längre på santasiens grund utan på nödvändighetens. Allt hvad ni här ser, dessa taflor, som tyckas röra er och dessa diamanter, som lemna er kall, dessa verkliga eller osäkra värdepapper, som sakna hvarje anspråk på konst, allt detta har jag ej medtagit endast för det nöjet att dermed fylla en ryssläderkappsäck. Vi befinna oss här för att anskaffa penningar, och helt prosaiskt sälja våra varor alldeles på samma sätt som en kryddkrämare. — Men ni kunde ju sälja i Paris. — I Paris känner hela verlden Robert Kodoms galerie, hans diamanter och hans financiella ställning. I Paris skulle Robert Kodom ej kunna sälja något u an att väcka misstankar, och utan skada för sin kredit. Men förtroendet utgör just krediten, var öfvertygad derom. I Brissel, i Malines, Antwerpen, Namur, Lättich, ända till Spa, kan Robert Kodom bortsluta sina vexlar, till och med de tvifvelaktiga, med anleduing af en ögorblicklig förlägenhet uppkommen af spelforluster. Detta : min personliga affär. På er lott falla konstverken och juvelerna, min prinsessa. — Ni har nyss till min stora förvåning, men äfven till min stora tillfredsställelse, öfvertygat mig att ni eger en Frankfurterjudes förmåga att bedöma taflor. En dag skall ni vara en ung, slösaktig resenär, som nödvändigheten tvingar till uppoffringar. Foljande dagen blir ni en förnäm dam, som haft otur vid de tyska spelborden, och som säljer sina juveler för att kunna resa hem. Men alltid grand sieg