Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 1

Hushållerskan hade redan stigit ur, och den gänglige gymnasisten följde henne. Den tjocke torfhandlaren gick nu ned från kupen och upprepade: — Ah, väl härmadt! ojemförligt härmadt! Den stolta Marianne sökte med all kraft hindra Mario från att utbrista i skratt. Den tjocke mannen fumlade efter sina tre biljetter i sin portemonä. — Min herre! Min herre! ropade den förklädda parisiskan, — är det verkligen så väl härmadt? Jag trodde att jag hade glömt min näsvärmare, Nej, jag har den på armen. — Beundransvärdt härmadt! Vid denna sista försäkran återkom hushållerskan för att söka sin herre, Hvisselpipan gaf signal till afresan. Merjanne satte sina båda händer till munnen, i form af ett språkrör, och ropade: — Och hvem har upplyst er att det är så väl härmadt, lättsinnige gubbe? Hushäncrskan knöt sin näsduk öfver sin hatt, derefter fattade hon den tlättsinnige gubbens arm och förde bort honom. Tåget sattes i gång. Robert Kodom öppnade nu ögonen. Han sof icke längre. Så kraftfull Marianne än var, kunde hon ej uthärda denna besynnerliga bliek utan att erfara en viss rysning. — Låt oss nu samtala, Mario, sade han till den unga qvinnan, — vi befiuna oss nu på de stora stråkvägarne och ha ej tid att plocka prestkragar. Kom ihåg att ni måste förstå hastigt, lyda på samma sätt, och ej pladdra, Marianne. Jag