Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1868, sida 2

par, och flyktingarne befanno sig i säs kerhet. Man lyckades att komma af grund, och Hajen stack åter ut till sjös, för att hålla sig utanför kusterna af Vendåe och Bretagne. Medan jakten ilade framåt, upplystes horizonten af ett rödt sken. Draken stod i lågor. Kort derpå sköt en eldpelare upp mot molnen, derefter försvann allt. Den likgiltiga vågen hade för alltid dolt förstörelsen. Om läsaren nu vill följa oss till Madeleine Deslions hydda, skola vi der återfinna Louise, betydligt lugnare. Madeleine hade insjuknat. Den goda qvinnan hade uppnått sitt sextiondesjette år, och ehuru denna ålder ej ovilkorligen betingar ett afsked från denna verlden, tycktes Madeleines lifskrafter dock aftyna. Hon talade ofta om sitt förestående slut. Raoul försäkrade henne då, att sedan man uppnått sitt sextiondefemte år, har man utsigt att hinna till åttio. : Madeleine skakade på hufvudet med ett misstroget leende. 5 — Jag har lidit mycket, sade hon, — och min man är död. Ingenting tär på ifvet så mycket som tårar, — och jag har gråtit mycket. Hon låg till sängs sedan flera dagar. Louise vårdade henne, utan att synas söra sig reda för hvad hon gjorde. Raoul var fullt sysselsatt. Han hade uppsigt öfver arbetarne, om åter uppbyggde det nedbrända slottet.