Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1868, sida 5

nius, på vitterhets-, Historie-och Antiqvitets-akademien riksantiqvarien Uildebrand, på Vetenskapsakademiens professor Lindhagen, och slutligen på Svenska akademiens f. d. statsrådet grefve Henning Hamilton. De flesta af dessa herrar deputerade voro så lågmälta, att föga eller intet af hvad de sade förnams, och en misstänksammare person än jag skulle om ett par af dem antagit, att de i sjelfva verket ingenting sade alls. Man kan derför nästan tvifla på att ens Hans Magnificus, till hvilken orden riktades, hörde dem, ifall denne ej jemte sina öfriga rika gåfvor, i likhet med guden Heimdal, eger den att höra gräset gro. Bland de lyckönskningar vi förnummo vilja vi särskildt påpeka professor Rydins, som talade med kraft och säkerhet om universitetens betydelse; d:r Dicksons, hvars yttrande att det samhälle, han representerade, lifligt intresserade sig för universitetet med anledning af den omständigheten, att så många göteborgare der iubemtat bildning, gjorde ett mycket behagligt intryck, och baron Bondes, hvars högtidligt-komiska, af hofmannaväsendet starkt smakande uppträdande gjorde en egen effekt på detta ställe. Att hela lyckönskningsceremonien hade något visst teatraliskt, bör läsaren för öfrigt lätt fatta. Härefter afsjöngs ena hälften af den utaf Talis Qualis författade och af härvarande kapellmästaren Gnospelius komponerade festkantaten utaf en af herrar och damer bestående kör. Derefter höll rektor (professor Ljunggren) ett tal, hvari, som det förekom mig,. det estetiska och det politiska momentet täflade om öfvervigten, men det sednare behöll det, som naturligt var, då det utgjorde det egentliga innehållet. Talaren var, kunde man finna, ingalunda belåten med den representationstörändring, som föregått, men nu menade han att man borde söka göra den så oskadlig som möjligt, genom att sprida bildning bland folket, och för detta ändamål borde universitetet i främsta rummet verka. För öfrigt höll talaren sig mest på de allmännna ordalagens område; att dessa ordalag voro vackra torde jag väl knappast behöfva tillägga, då detär fråga om en så öfvad ordkonstnär. Allmänheten får i öfrigt tillfälle att närmare döma derom, då talet blir tillgängligt i bokhandeln. Efter talets slut afsjöngs andra hälften af slutakten af de vackra rösterna, hvaribland isynnerhet den vackra bas, som utförde solopartiet, förtjenar en mention honorable. Hvad orden angår, så lära allmänheten och kännare vara ense om deras skönhet, och jag underordnar mitt omdöme detta domslut ,,som en försigtig general. Om kompositionens värde äro tankarne mera delade. Härefter åflägsnade konungen och hertigen sig, och processionen aftågade, hvarefter åskådarne skingrades. En stor del lustvandrade länge på det vackra Lundagård, och vänner (ci bekanta från sordna dagar samm itade. Damernas elegama tomtter togo sig väl ut under de Äiga kronorna, och många vackra ansten ådrogo sig kännares uppmärksamhet. En stor del af Skånes allmoge hade infunnit sig, för att bevittna högtidligheterna, så vidt detta var dem medgitvet, och inalles lära 12å 15,000 främlingar ha infunnit sig för samma ändamål. Biskopen gaf middag denna dag, och bärtill voro naturligtvis de illustra främlingarne och främst bland dessa de begge furstarne samt ett antal af universitetets och stadens mera betydande personer inbjudna. Att middagen var yppig och att! skålar föreslogos af värden för furstarne och universiteten, behötver jag väl knappt nämna. Härefter följde efter några timmars förlopp den stora festbalen i akademiska föreningens nyligen vackert restaurerade solennitetssal. Konungen bevistade den jemte hertigen, och den förre förde i polonäsen några damer. Ätven bertigen dansade, ärdeles sedan kungen (som synbarligen är trött och icke lär befinna sig rätt väl till följd af ett balslidande, heter det) aflägsnat sig. Skall jag tala om huru vackra damerna voro, huru ytterst smakfulla och dyrbara deras toiletter? Ahnej, läsarnes och läsarinnornas lifliga fantasi gör detta obehöfligt. Jag vill blott nämna, att många at de framstående främlingarne ansågo icke under sin värdighet att, ehuru temligen framskridna till ären, pröfva sin skicklighet i danskonsten. Bland dessa sig man många utveckla skicklighet i denna konst, hvilket, som hvar man vet, är något anKP