ALIXRLIH?,BUMC alven I lada VII UGC SISLA äullklagelsepunkterna. Frikännandet har dock skett på ett sätt, som ställer den moraliska domen annorlunda än den juridiska. För fällandet behöfdes en majoritet af två tredjedelar, och det fattades i denna majoritet, för alla anklagelsepunkterna, endast en röst, hvilket ser ut nästan som en öfverenskommelse. Juridiskt frikänd, har dock presidenten Johnson drabbats moraliskt af det ogillande, som hans hänsynslösa beteende! måste ådraga honom. Utgången medför ingen praktisk våda, då dagarne för m:r Johnsons regeringstid äro räknade, men den har räddat den stora republiken undan det klander, som dess vedersakare skulle hafva gjort högljudt gällande, att parti-sinnet segrat öfver rättvisan. Man vet alltför väl, att sådant händt och händer i det monarkiska Europa, utan att monarkiens helgd bör anses bruten af slika , tillfälliga missbrukk. Men i Amerika får det ej ske, utan att klandret vändes på samma gång mot sjelfva statsformerna. Detta kan också vara i sin ordning. Man har större anspråk på denna statsförfattning, i fråga om lagens och rättvisans stränga uppfyllelse. Saken är nu utagerad och, såsom vi antaga, till den stora fristatens välfärd, hvilken ej lärer lida deraf att mr Johnson bibehåller sitt ämbete ännu några månader, äfven om han derunder lyckas undanskjuta den oböjlige krigsministern Stanton. Men händelsen qvarstår likväl såsom ett betydelsefullt moment i Förenta Staternas historia. Och dess betydelse ligger deri — j,att den innebär ett prejudikat till förmån för de republikanska institutionerna: hvad man velat göra till republikanismens svagaste och farligaste punkt, nemligen statschefens verkliga ansvarighet, har bestått ett prof, som ej skall undgå att väsentligt höja denna statsforms anseende. Vi anföra dessa ord utur en särdeles intressant framställning i , Ny Illustr. Tidning, hvarest frågan blifvit, enl. vårt förmenande, ställd på sin rätta punkt, på samma gång ämnet blifvit redigt och opartiskt utveckladt. I monarkien, yttrar samme författare, har visserligen folkresningens ultima ratio utgjort statschefens faktiska ansvarighetslag; men äfven här har man försökt att de jure bestämma en ansvarighet inför nationen, ej blott i forntiden, såsom under de tvenne konungarnes ,brödraskifte i det gamla Sparta, utan ock i nyare tider. En konung stod visserligen i spetsen tör republiken Polens styrelse, men om han bröt sin försäkran å de vilkor, de s. k. pacta conventa, som de tilll 5konvokationsriksdagenå valtältet vid Vola församlade landtdagarne för honom uppställt, så löste denna kränkning af hans konungaed hvarje hans valjare från sin lydnadspligt. Grundvalen för Englands författning, sådan den ännu i dag är, det stora ,frihetsbrefvet af år 1215. utstakar tydligt folkets motståndsrätt, ,, med alla till buds stående medel, mot en konung, som regerade olagligt. Och efter den revolution, som störtade Stuartska dynastien, blef denna grundsats ytterligare legaliserad genom det berömda statut at Wilhelms och Marias första regeringsår, som kallas Deklaration of rights. Den återkommer i franska författningen at år 1791, i mildare form: konungen skulle i vissa fall anses ha abdikerat. Under adelsväldet i Danmark. före 1660 finna vi flera konungaförsäkringar eller , Håndfästninger, såsom de kallades, t. ex. Fredrik I:s, hvilka otvetydigt gjorde undersätarnes trohet mot regenten beroende at hans trohet mot hvad han besvurit. Och i vår egen bistoria märka vi — för att ej gå tillbaka till Kalmarerecess af 1483 — Fredrik I:s förklaring i hans konungaförsäkran år 1720, att ,ständerna alldeles skola vara fria från deras huldoch trohetsed-, i fall ban funnes ha öfverträdt sin ed och försäkring; äfven Adolf Fredriks konungaförsäkran 1751 öfverlåter åt riksdagen att afgöra, om han hållit sin ed, och att i vidrigt fall: afsätta honom, Lagstadgad ansvarighet för statschefen är, som dessa exempel visa, ej alldeles sällsynt i den monarkiska statsrätten. Å andra sidan berättar författningshistorien äfven om republiker med oansvarige presidenter. Den italienska, förut s. k. cisalpinska, republikens författning af 1802 vet ej af någon juridisk ansvarighet för presidenten; och enligt 1799 års franska konstitution — konsularregeringen — voro samtlige de tre styresmännen oansvarige. Båda dessa statsordningar voro föröfrigt intet annat än ötvergångsformationer mellan en försvinnande republik och en framryckande monarki. Ett är en bestämmelse på papperet, en författnings bokstaf, en statsrättslig priacip i och för sig; — ett annat är dess tillämpning, dess ändamälsenlighet, när den tages i anspråk, dess håll-J, barhet mot den praktiska politikens prof. Och detta sednare kan slå mycket olika ut efter tidernas och omständigheternas åtskilnad. Man kunde lättare föreställa sig en formlig och stillsam process mot statschefen i en liten obemärkt socken republik sådan som San Marino, än i Schweiz, och lättare inom Edsförbundet, med dess i allo smärre proportioner, än inom den verldsdel, som heter Förenta Staterna, med dess våldsamma partiagitation, kort efter ett jättelikt inbördes krig, med en ännu blott tunn aska öfver glöden — en process mot en lagligen med ej ringa makt utrustad statschef, som å sin sida stöder och sjelf stödes af de besegrade, men ej försonade, ej ens fullt kufvade rebellerna. Likväl har den stora republiken bestått detta prof: dess samhällsskicks elastiska kraft har aldrig trädt i dagen på ett mera glänsande sätt, segerrikt nedslående alla den doktrinära kritikens invändningar. Förfen fortfar: ,Låtom oss betrakta, huru statschefens ansvarighet bestämdes af Förenta Staternas grundlagsstiftare, det i Filadelfia år 1787 samlade konventet, som utarbetade unionsförfattningen. Den stadgar: ,Förenta Staternas president, vicepresident och samtlige civiltjenstemän skola från embetet afsättas, om de anklagas och öfverbevisas om förräderi, bestickning eller andra grofva brott. Vidare säger den, att representanternas hus allena har rätt att besluta, senaten allena rätt att till pröfning och dom upptaga dylikt åtal, samt att domen ej må sträcka sig längre än till afsättning från embetet och ovärdighet att vidare nyttjas i Förenta Staternas tjenst. Med en i den engelska statsrätten gammal term kallas ett sådant åtal impeachment. Sådana, åtal ha väl ej varit talrika i Förenta Qta MM Arnac hictne; Iman Aava Avamnal hn