Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1868, sida 2

Då han stigit upp, gjorde han en mängd beräkningar. Han upptecknade en massa siffror, och då han hade slutat, skakades han af en häftig rysning. Slutet af det fruktade qvartalet var nära. Robert Kodom, som vi alltid hafva tunnit kraftfull, energisk och vaksam, oaktadt sina femtiofyra år, Robert Kodom, som efter godthnnande styrde inom penningeverlden, Robert Kodom, den okuflige bronsmannen, liknade ett spöke denna afton. Hans vanligtvis lugna och jemna panna rynkades oupphörligt, och djupa fåror visade sig i ögonvinklarne. Han var ensam i ett kabinett med ekfärgade tapeter och mörka gardiner. Denna mot alla menskliga sinnesrörelser stålsatta själ kände sig svag som ett barn nför den ruin, som hotade honom. Ruin! Hvilken fasa, tuktan och afgrund för lessa män, som handtera millioner. Han hade en egen slags ära, som man skulle kunna kalla envishetens ära. Med hufvudet lutadt mot sina händer änkte han på detta segerrika förflutna, som penningen hade beredt honom: sä änge, och som en okänd mans vilja stör ade för alltid, alldeles som en puttelkränares lumpna förmögenhet, hopskrapad senom umbäranden och tålamod. Han uppreste sig stundom likt ett vilddjur. j — Det är omöjligt att det slutar på letta sätt! mumlade han. — Mer än tret-: io års djerfhet, ihärdighet och skarpsin-! vighet kunna ej sluta som en eländig doulevard-melodram! — Se så, Robert,!t