Robert Kodom hade låtit hemta tre karlar från Buttes-Chaumont. Han förde dem ned i källaren under huset vid place de Panthåon. De angrepo muren så tyst som möjligt. Knappt hade de borttagit några qvaderstenar, förrän en kall och fuktig vindflägt framträngde till bankiren. Han upplyftade lyktan, som han höll i anden för att lysa sig, och tog några steg framåt. Han befann sig i en utdömd gång af katakomberna. — Framåt, sade han till sina män — jag måste undersöka dessa irrgångar. Sedan de gått framåt några minuter, hejdades de af en hop murbruk och sten. De måste rödja sig väg derigenom. Slutligen anlände de till en punkt, der hvalfvet var så lågt, att de måste luta sig ned för att komma fram. Uvalfvet återtog dock snart sin vanliga höjd. Den trånga gången var afstängd genom en jernkedja. Den förde till ett galeri kalladt rue diOrleans. Några steg längre bort befanns ett hål, öfver hvilket stod skrifvet: Öppning på Areueils vattenledning. — Det är nog för i dag, sade Kodom, — nu gå vi tillbaka. Vi kasta upp stenhögen efter oss, så äro vi betryggade. Un annan gång skola vi undersöka vägen, som för till rue Vauquelin.