som de förbyttes till ett ofantligt benhus, dit man fört allt hvad man upptagit ur de gamla kyrkogårdarne i Paris. Sjuttio trappor, anbragta i olika qvarter, föra ned till katakomberna. Det finns en död stad under det lefvande Paris. Fyra millioner döda! Och dessutom huru många, hvilka representeras endast! genom några lemningar af deras skelett! Bland denna tysta skara finns en mängd ryktbara män och qvinnor, konungar, prinsar, prinsessor, förnäma herrar och damer, medlemmar af alla slags akademier, generaler och andeliga — — Arma stoft! Allt ligger huller om buller, och dessa dödskallar hafva ej ens ett namn. Den stolte ädlingens dödskalle grinar der under bondens, och för att hedra en stortjuf från forna tider, har man lagt hans båda lårben i kors! , Dessa katakomber äro kyrkogårdarnes allmänna exposition. Man ser der oformliga ben, funna i kyrkogårdarne, jättestora lårben af tre fots längd, ofantliga händer, krokiga och vridna ben. Man ser ej längre väggarne. De uppstaplade hufvudskallarne bilda ofantliga tapeter. Dödens gobeliner! Här och der öppnar sig en mörk gång, som förlorar sig i fjerran. En jernkedja stänger ingången dit, emedan hvalfvet längre bort har ramlat eller hotar att instörta. Der finnas hål, som leda till andra galerier under dessa.