Jet gamla presterliga förmynderskapet ned anor frän katolska tiden är dermed rutet och spelrum öppnadt ej blott för tterligare anspråk på sjelfstyrelse och jelfförvaltning inom församlingen, utan ck för olika meningar i religiösa ting att öra sig hörda, obesvärade af den emetsed, som förbjuder eller antages böra örbjuda presterskapet att utan afseende vetenskapens framsteg eller tidens relilösa behof fasthålla vid bekännelsens en ång antagna formler. Alldeles ogrundade orde ej heller dessa farhågor vara. Vi woppas det åtminstone. Å andra sidan framhåller man, att laen om kyrkomötet sanktionerar på kyrtans område just den klassoch ståndsplittring, som samtidigt dermed blifvit rån den politiska representationens omle mödosamt aflägsnad. Man framhåller dare, att den ena hälften af de kyrkonötet konstituerande elementerna — nemigen presterskapet — sannolikt skall uppi en falang med all den samnanhållning, som korporationsandan och semensamhet i sjelfviska intressen äro nägtiga att förläna. Dess sakförare skola ippträda med en, om än grundfalsk och evangelisk, så dock bestämdt formulerad ära om kyrkan och ,,embetet, egnad att ngifva presterskapet de öfvermodigaste ch förmätnaste anspråk, och stödd på irgumenter, som man svårligen kan vänta, utt lekmän, derpå oförberedde, förmå vå stående fot afvisa. Lekmännen sjelfva ära, åtminstone i början, icke få någon ana, kring hvilken de kunna samla sig; let sätt, hvarpå de väljas, lemnar föga utigt för handen, att den liberala opinio:en skall vid valen kunna göra sig gälande, och detta så mycket mindre som nängden af de män, hvilka hylla det reigiösa framåtskridandet och det fria föramlingslifvet, äro i viss mening okyrkiga, d. v. s. vänta ingenting af en reorzanisation inom den närvarande statskyrcan, samt föredraga att verka för sina dåer utanför och oberoende af densamma. Äfven dessa farhågor torde i någon mån ara grundade. Betänkligheter ligga såedes i begge vågskålarne och kunna anes uppväga hvarandra. Klart är, att då n institution af sådan art skulle införas — och att den var påkallad lärer ingen destrida — var det ett vilkor för dess erkställbarhet, att den skulle vara lämad efter bestående förhållanden och innevålla något, som å ömse sidor kunde anagas. Kyrkomötet, sådant det hos oss sitvit inrättadt, representerar ett öfverzängsstadium och måste så göra. Det äcker ena handen åt det förflutna, den ndra åt framtiden. Af nationens egen nda, af friskheten, redligheten och ihärligheten i de liberales egna sträfvanden sror, om det är till afsked handen räckes tt trostvång och mörker, men till välkomst t den kristliga demokratien. Hvad vålorna angår, bör man ihågkomma, att yrkomötets magt är ganska begränsad. kulle den missbrukas, skulle det veto, möet eger, hårdnackadt ställa sig i vägen regeringens eller folkrepresentationens ager till en humanare lagstiftning i rkliga frågor, så måste detta onda draga let goda med sig, att det uppskakar en nängd nu slumrande krafter ur likgiltigetens dvala, samt gör stridens mål och nedel klarare för mångas ögon. Man bör idare ej förgäta, att vårt presterskap inalunda företer en samlad hierarkisk opiion med tillbakaskridande syften. Sveres presterskap eger flera framstående män, om insupit tillräckligt af Nya testamenets och den lutherska reformationens luft, ör att, hvad kyrkliga författningsfrågor ngår, med varm och orubblig öfvertygelse örfäkta församlingarnes rätt. Gentemot le nykatolska tendenser, som man varssar inom en del af , klerus, har inom len öfriga börjat vakna en nyevangelisk nda, inför hvilken, i förening med tidströmningen öfverhufvud, de förra hafva öga betydelse och ingen framtidsutsigt, sven om den första uppsättningen af leknannaelementer inom kyrkomötet icke kulle komma att uppvisa några större törnågor eller tillfullo inse den utomordentiga betydelse deras närvaro i kyrkomötet nnebär. Skulle nu från det ena hållet — från len sida, som förr eller sednare kommer tt utgöra den yttersta högern inom yrkomötet — allt för höga fordringar på resterligt förmynderskap göra sig hörbara ch på det andra hållet möta en allt för tor försagdhet, beroende på ett årtusens ana vid detta slags förmynderskap; så orde såväl för de öfverdrifna anspråken om för den möjliga undfallenheten ett orrektiv finnas, om man lyckas klargöra ch inskärpa hos alla för skäl tillgängliga innen, att den klerikala auktoriteten inalunda har någon grund i den kristna eligionens väsende, utan, tvärtom, vid närnare påseende, är för kristendomens anda illfullo främmande, samt att samma aukoritets historiska rötter, så vidt och bredt e än förgrenade sig i medeltidens jordnån, icke gå djupt nog för att uppnå urristendomens fasta lager, på hvilket kyran är att återuppbyggas i föryngrad estalt. De diskussioner och de meningsstrider, om å de blifvande kyrkomötena komma tt föras, skola från lekmannasidan först å få sin rätta utgångspunkt och säkra ållning, när hvarje s. k. lekman vet, att lla rättigheter och alla förpligtelser, som nom kyrkan existera, tillkomma honom, samma omfång som hvarje annan, helt nkelt i hans egenskap af lem i den föramling, som skall vara Kristi lekamen, amt att ingen annan källa för rättigheter ch pligter inom kyrkan förefinnes. En var, som är varm för framåtskridandets ik, bör i mån af sina krafter sträfva att öra medvetandet häraf klart och lifligt. enna uppgift tillkommer icke minst den eriodiska pressen, och den närmaste väen till dess lösning är att uppvisa i måjgaste klarhet den allt för litet kända bilen af församlingens organisation, princierna för denna uti urkristendomens tider. !