7; 1.: Göteborg den 27 Maj. Med anledning af det förestående kyrkomötet. Tidpunkten för det första svenska kyrkomötets sammanträde nalkas. Periodiska kyrkomöten utgöra en för Sverge ny inrättning, hvars införande står i samband med den genomgripande förändring af riksdagsordningen, hvilken egde rum år 1865, och i sjelfva verket äfven med den storartade omdaning af Sverges kommunalväsen, som det sednaste årtiondet bevittnat. Hvilken framtid bär denna nya inrättning i sitt sköte? Skall den blifva ett organ för framåtskridandet eller ett medel att konservera det ohållbara och dermed ett medel för upplösning? Skall den föröka motståndskraften mot den religiösa tidsandans behof och fordringar och dermed äfven föröka häftigheten af de ansträngningar, som göras och måste göras för att spränga de, gamla formernas skal och bereda utrymme för de nya former, som ett nytt utvecklingsskede af det andliga lifvet lika naturligt, som fjärilen då ban spränger sin puppa, sträfvar att gifva sig? Eller skall den blifva ett organ för befrämjande af det kyrkliga lifvets blomstring i sammanhang med vårt slägtes utveckling öfverhufvud till en ädel humanitet — och skall den, om än långsamt och efterhand, så dock med trogen hänsyn till den gudomliga byggnadsp an, hvars grundlinier blifvit oss gifva, befordra uppbyggandet af den kyrka, som, sedan prestkyrkan fallit och statskyrkan visat sig oändamålsenlig och lutande till fall, framträder på nytt med sina urgamla, från Kristus sjelf och hans apostlar härflytande anspråk på att vara den naturligaste, den enklaste, den sannaste och skönaste organisation, som det kristliga samfundsmedvetandet gifvit sig den organisation, som ensam af alla samklingar med statens anspråk på välde inom sitt område och med individens inom sitt — vi mena den fria religiösa församlingen? Så frågar sig mången, och icke utan oro. Det gäller om vår nya representation för kyrkliga angelägenheter detsamma som om nya samhällsinrättningar öfverhufvud, att de äro, om icke ,,ett språng in i mörkret, så dock ett steg in i det fördolda, vid hvilket både fruktan och förhoppningar naturligt anknyta sig. Och dock finnes intet tredje vid valet mellan ett räddhågadt stillastående, som skulle medföra förlamning och död, och ett modigt, fast med faror förenadt framåtskridande. Den konservativa invändningen mot allt nytt, att ,,det är opröfvadt, beskrifver samma cirkel som den mannens tankar gjorde, hvilken icke ville gå i vattnet, innan han lärt sig simma. Hvad man med visshet kan säga är: Vi ega i denna nya instivution ett nytt verktyg för andligt arbete, och det beror i längden af oss sjelfva, af vår egen goda vilja, vår egen kraft och insigt, att begagna det i det godas tjenst. Representativa inrättningar, äfven de bästa, duga ull söga, der de, som skola genom dem verka, äro förslappade och likgiltige; representativa inrättningar, äfven de bristfälligaste, äro bättre än inga och kunna verka godt och bereda plats för bättre, der intresset för mensklighetens höga angelägenheter är vaket. Det mest framstående och för tidsförnållandena mest karakteristiska draget är att den nya lagen om kyrkomöte uhptasit den historiskt gifna klass-skillnaden nom kyrkan mellan prester och lekmän, samt stadgat, att begge elementerna skola, lika antal, sammanträda till rådplägning. Det är just detta drag, som föraneder de största farhågorna å ömse sidor. i ena sidan, der mer eller mindre medetna hierarkiska tendenser af gammalt iro hemma, finner man här sanktionerad n farlig princip: lekmännens jemnlika ätt med presterskapet att deltaga och beluta i vården af kyrkans angelägenheter.