Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1868, sida 2

Hvad fängelset är mörkt och dystert Portarne stängas efter er med ett hemsk n. Hvalfvet genljuder. Jag visade mitt tillåtelsebevis för öfver. fångvaktaren, som sade till mig: Tredje salen, trappan till höger, törsta korridoren, N:o 71. Jag ilade dit. En lucka, anbragt i sjelfva dörren, hade blifvit öppnad, och mellan två jernstänger såg jag min far, blek och mager. — Kära barn, sade han till mig, — räck mig din lilla hand mellan gallren. Han grät öfver min hand. I min tur betäckte jag hans med mina kyssar och tårar. Plötsligt sade min far med låg röst till mig: — Om du kunde rädda mig, Marianne, skulle du då göra det? — O, min far, utbrast jag, — kan ni tvifla derpå? — Till och med om det kostar dig den största uppoffring? — Ja, ja. — Nå väl, kom närmare. — Förfalskningen skall utgå ur anklagelsen. — Någon förfalskning har ej heller egentligen egt rum. Jag hade ej rättighet i vissa fall att begagna en underskrift, men denna underskrift var ett sigill, — och jag kan nästan försvara mig mot denna anklagelse. Återstå missbruk af förtroende och försnillningen. Men min arrestering och undersökningen, som följt derpå, hafva ådagalagt att förste bokhållaren sjelf har gjort sig skyldig till betydliga försnillningar, hvilkas belopp man icke känner ännu.