Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

Jag var angripen af en häftig nervattal Min mor, som var mycket orolig, had följt mig och öfverhopade mig med sin: omsorger. XII. Den slösaktige sadren. Medan mina tänder skallrade mot kan ten af vattenglaset. som min mor had räckt mig, sade hon: — Hvad fattas dig, mitt barn? Du be höfver hvila. De fremmande ha rest och jag skall stanna qvar hos dig. Hon hjelpte mig att afkläda mig och lägga mig. Jag hade blifvit lugnare och min mor satt bredvid min säng. Efter en halftimmas tystnad tycktes hon göra en häftig ansträngning för att tala — Herr Grangey, sade hon till mig, har länge varit en intim vän i vårt hus och har ofta haft tillfälle att visa dig, att han hyser för oss en tillgitvenhet, för hvilken du borde hålla honom räkning — — Och emedan jag ej svarade, fortfor min mor: — Marianne, du skall säga din mor hvarför du förolämpade en man, som vi alla värdera. — Denne man är en usling, svarade jag. — Jag fordrar att du förklarar ditt uppförande för mig! Min mor betraktade mig med en vredgad blick. Hon tycktes trotsa mig att öppet säga henne det verkliga skälet till min harm. Min energie svigtade under denna blick. I det ögonblick, då hela min harm för