Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

som mot deras mor tycks drifva artigheten ända till galanteri. Stundom märker mannen ingenting; barnet har sett allt. En afton var det fremmande på MaisonBleue. Det var en Lördag, och min far skulle stanna qvar ända till Måndagen. Grannarne hade blifvit bjudna till th och ett parti whist eller couillotte. Den milda Junivinden hviskade bland trädens blad. Sällskapet promenerade i allterna. Min mor hade tagit herr Grangeys arm, och båda hade äfven aflägsnat sig. Jag smög mig efter dem och lyssnade till deras samtal. I början förstod jag ej riktigt, men slutligen insåg jag förhållandet. Jag ir såg det så väl, att då hela sällskapet hade återkommit till salongen, och herr Grangey, som kom sist, visade sig i dörren, störtade jag emot honom och ropade med hotfull röst: — Gå, eländige, annars jagar jag bort er! Dessa ord voro ett åskslag bland denna borgerliga societet — Hur kan ni våga förpesta den luft, som man andas här? fortfor jag. Ni bör dock ha sett mitt förakt, förstått mitt hat! — Jag har lidit nog. -Bort med er! Man förstod ej min vrede. Herr Grangey stammade och visste ej hvad min han skulle hålla. Min far ursäktade sig hos sina gäster, och jag flydde gråtande till mitt rum. Med hufvudet nedtryckt i min örongottsudde snyftade jag och sökte qväfva mina skri.