Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

funnos branter att passera, gräshoppor att förfölja. — Det var en lycklig tid. Slutligen måste vi skiljas. Richard reste till Paris med sin mor. Jag såg honom derefter endast två gånger om året under ferierna. Jag hade uppnått mitt sjuttonde år, då Richard underrättade oss att hans studier voro afslutade. Det var öfverenskommet mellan hans samilj och min, att vi skulle gifta oss den följande hösten. Herr Donazan, min far, vistades oftare i Paris än på landet. Han tycktes föra ett mycket gladt lif och, brydde sig föga om sin familj. Hvad, som öfverallt inträffar i detta fall, hade äfven inträffat hos oss. Då man lemnar en plats tom, finns det någon som intar den och qvarstannar, då han finner sig väl derstädes. En af våra landtgrannar, en viss herr Grangey, anspråksfull egendomsegare, som ansåg sig vara en verldsman, emedan han läste modejournalerna, hade blifvit en nästan daglig gäst i vårt hus. Jag visste icke hvarför denne man inverkade på mina nerver; hans närvaro var mig förhatlig, hans artigheter retade mig. Jag hyste stor ömhet för min far, ehuru jag sällan såg honom, och jag förstod icke att herr Grangey vågade taga sig en min, som endast kunde passa husets herre. Det var ett af dessa instinktmessiga hat, som man först längre fram kan förklara. Barnen hysa denna känsla ända från sin spädaste ålder; de afsky hvarje man,