Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

Då jag såg min moder gå ut vid herr Grangeys arm, spang jag vansinnig och nästan utom mig i trädgårdens aflägsnaste gångar. Jag rullade mig i gräset och bet i min näsduk. Jag har hämnats, Richard. Men denna hämd har kostat mig min själs jungfrulighet. Ack! Äfven jag har redan druckit ur tidens ström. Min vän återkom ej mera till min faders hus. Mitt hjerta tillhör icke längre denna verlden. — Farväl! Dagen derefter var min mor sängliggande. En våldsam feber hade angripit den stackars qvinnan, — och hennes dödskamp började. Jag vakade hvarje natt hos henne. En morgon kom presten och meddelade henne sakramentet. Då jag åter blef ensam med den döende, tog hon min hand och drog mig sakta intill sig. Ofverväldigad af samvetsqval och utbristande i tårar, lutade jag mig öfver hennes afmagrade ansigte och hviskade: — 0. min mor, min mor, förlåt mig. Herr Grangey har aldrig varit annat än en fremling för mig. — Jag visste allt. Jag ville rädda er, — och det är jag, som dödar er. Hela den stackars qvinnans återstående lif tycktes sammanfattas i en sista, tacksam blick mot höjden. Hennes hand tryckte min, och en sista flägt från hennes bleka läppar framhviskade ordet: Tack! Det var jag, som hade dödat min mor! Se der berättelsen om min förste älskare. (Forts )