Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

Glöm mig, min vän. Jag är en fördömd qvinna. O, mitt hjerta är krossadt, och jag lider grymt. Jag vill ingenting dölja för er, som har älskat mig uppriktigt. Jag har växt upp i hela min själs oskuld. Min far var för mig den personifierade godheten, min mor var kärleken och dygden. Detta fortfor ända till den dag jag fyllde mitt sextonde år. Denna dag, — förbannad vare han, — förde slumpen i min hand ett nedskrynkladt pappersblad, en bit af ett bref, som min moder tappat. Jag kastade maskinmessigt mina ögon derpå. Der talades om kärlek på ett öfverdrifvet och anspråksfullt sätt. Min moders namn stod på utanskriften. Min religion nedstörtade från sin höjd och dödade sig i fallet. Och då min moder kysste mig hvarje morgon, känne jag en kyla i mitt hjerta. Från detta ögonblick blef jag en spion. Sedan min moder gått ut, öppnade jag ennes lådor och genomsökte hennes ickor. Jag ville till hvarje pris upptäcka trålen i denna intrig, jag ville veta. Jag fann andra bref, hvilka skingrade warje tvifvel. De voro undertecknade af werr de Grangey. Denne man, som hos oss alltid hade önt vänskap och hjertlighet, denne man, om min fader kallade sin vän, hade såedes stulit makan ifrån honom! Och min moder lät honom skitta vid årt bord, han värmde sig vid vår härd, jan var husets bäste vän!