Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1868, sida 2

flyttade sig till mina läppar, fruktade jag och ryggade tillbaka. Jag insäg att det var gudlöst af ett barn att anklaga sin mor. Jag måste emellertid draga mig ur det trångmål, hvari jag befann mig. Det blef min första lögn. — Hör då allt, emedan ni vill det, sade jag med ansträngning, — herr Grangey har bedragit er alla. — Han har sagt mig att han älskade mig — — — Att han älskade dig! upprepade min mor med häpnad. — Och jag har trott honom, fortfor jag. Min mor darrade och höjde ögonen mot himlen. Jag hade det förfärliga modet att ge henne nådestöten. — Slutligen, sade jag till henne, — har jag önskat bryta med mitt felsteg. Mållös af fasa lutade min mor sig mot väggen för att ej falla. Hennes bröst häfles konvulsiviskt. — Talar du sanning? frågade hon slutigen med en ton, som tycktes tigga om ifvet. -O, det skulle vara gräsligt! — Marianne, kan du svära på att du ej beIrar mig? Jag tvekade icke ett ögonblick. Det ar det enda medlet att för alltid tillsluta nin fars hus för denne man, som Jag haade. Jag höjde min darrande hand mot himen och sade: — Jag svär det! Min mor gick hastigt ut ur rummet. Jag kände mig krossad af denna lögn, ntingen den ru var högsinnad eller nelrig. Sedan jag funderat länge, kastade ig mig ur sängen och skref till Richard:l!