Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1868, sida 5

da. Men dertill komma äfven lokala svårigheter, såsom t. ex. i Roubai och på andra ställen, der man, i tro att bomullen för alltid försvunnit från Frankrike, inlåtit sig i allt för storartade spekulationer. Men industrien sjelf är, hvad frihandeln angår, delad i två läger: det ena för, det andra mot frihandeln. Istället för att tillskrifva handelsfördragen svårigheterna, vore den rätta orsaken härtill att söka i fruktan för krig och frånvaron af Jall trygghet. Man afgifver visserligen ssredliga förklaringar, men dessa vederlägsgas oupphörligt af fakta, och rustningarne fortfara. Regeringen har orätt uti att icke inse, det handelsfriheten måste åtföljas af fred och afväpning. Det gifves — yttrade talaren slutligen — endast tvenne vägar, för att göra slut på ovissheten. Kriget, i det man förklarar, att det förefinnes mellan Tyskland och Frankrike en hederssak, som måste uppgöras. Men hvilken utgång, ett sådant krig än skulle få, skulle det alltid vålla stora olyckor. Äfven om det skulle lyckas oss att taga Rhen, så skulle man på andra sidan denna flod icke godkänna resultatet, och våra svårigheter skulle blifva än värre, enär våra rustningar sedan blefve nödvändigare. Eller freden, men den ärliga och fasta freden med dess vilkor: frihet och afväpning. Detta tal af Ollivier har i viss mån höjt hans anseende. En korrespondent till ,, Köln. eit. skrifver härom: , Ollivier är nu 42 år och en särdeles tilldragande personlighet, med lugn blick, men stor liflighet på tribunen. Redan vid 22 års ålder var han republikens kommissarie i Marseille, lefde sedan under flera år i stilla tillbakadragenhet, intilldess hufvudstaden valde honom till deputerad. Vid detta val var Garnier-Pager hans konkurrent. I lagstiftande församlingen tillhörde han tills 1863 de fem, hvilka varit förbittrade på honom alltifrån den dag, då han utnämndes till referent öfver koalitionslagen. Det var då, som Ollivier försökte att bilda ett midtelparti, hvilket likväl aldrig kom till lif, och han har sedan dess, hoppandes på framtiden, intagit en ställning mellan majoriteten och oppositionen. Denna ställning kom honom väl till pass under hans sednaste tal. Han talade nära 2 timmar, och till och med hans politiska motståndare måste medgifva, att han icke endast visade sig vara en skicklig talare, utan äfven fullt hemma i ämnet. Det synes nu vara bestämdt, att prins Nupoleon inom kort skall begifva sig till Konstantinopel, icke öfver Wien, utan direkt sjöledes. ITALIEN. Af de 200 millionernas deficit i statskassan är nära hälften betäckt genom de 60 millioner, som qvarnskatten, och de 15 millioner, som stämpeloch inregistreringsskatterna skola mera inbringa, samt genom den besparing af 20 millioner, som skall göras i krigsbudgeten. Man hoppas kunna åstadkomma ytterligare besparingar af 50 millioner och således närma sig likheten mellan utgifter och inkomster. Endast inkomstskattens indrifvande har stött på svårigheter. Det har varit mycket tal om en stark spänning mellan ministerpresidenten Menabrea och franske ambassadören i Florens. Saken förhåller sig på följande sätt: Menabrea har i utrikesministeren användt en ung man Martin. Denne är född i Nizza, har varit frivillig hos Garibaldi, ätnjutit ministerns fulla förtroende, öppnar alla depescher, till och med de hemligaste, och är i sin egenskap af utrikesministerns sekreterare närvarande vid alla konferenser, som Menabrea har med de utländska ambassadörerna. Malaret, fransk ambassadör i Florens, har hundratals gånger sammanträffat med Martin, hvilken alltid bemött honom på ett i ögonen fallande frånstötande sätt. Omsider kom denna spänning till utbrott under de sednaste festerna i Turin, då Malaret vid ett tillfälle räckte Martin handen, hvilket anbud tillbakavisades med orden: Jag har aldrig önskat blifva presenterad för Er, enär jag icke kan förgäta afträdandet till Frankrike af Nizza, som jag fortfarande anser tillhöra Italien. Malaret beklagade sig på det bittraste häröfver hos Menabrea, tilläggande, att han vore nödsakad att anmäla förhållandet för sin regering, om han icke erhölle fullständig upprättelse. Ehuru ogerna den italienske ministerpresidenten velat skilja sig vid sin privatsekreterare, lärer den sistnämnde nu, för att reglera affären, skola erhålla ett konsulat. TURKIET. I de diplomatiska kretsarne är det rykte spridt, att sultanen umgås med planen att förändra ordningen för arfsföljden till thronen. Enligt den gällande ordningen är den äldste prins, som tillhör den regerande familjen, berättigad till thronföljden. Således skulle en son till den år 1861 aflidne sultanen Abdul Medjid, broder till den nu regerande sultanen, vara thronföljaren. Denne prins Muhamed Mourad är född den 21 September 1840. Sultanens plan är att rubba arfsföljden till förmån för sin egen son Jussuft Izgedim, född den 9 Oktober 1857. Den nuvarande inrättningen har, jem.e åtskilliga svårigheter, likväl den fördelen för riket, att endast sällan någon förmyndareregering blir af nöden. Scheik-Ul-Islam lärer på det bestämdaste motsatt sig den afsedda förändringen, och detta är orsaken till dess afsättning. I spetsen för TIAA 11 —