Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

Han betraktade baronen, som vred sina långa mustacher. — Ni misstar er, madame, sade Trelauney, — angående ändamålet med vårt besök. Vår närvaro hos er innebär ej något siendtligt. — Ah! utbrast baronessan. — Ett brott har blifvit begånget i detta hotell. — Ett brott? upprepade Wanda. — Det är för längesedan, och ni kän ner naturligtvis ej till det. — Nej, icke det minsta. Trelauney satte sig. — Påminner ni er, madame, en af edra soircer, hvilken jag ej hade den äran att bevista, men hvars minsta detaljer man sedermera berättat mig? — Jag vet ej, min herre, jag har alltid emottagit mycket folk, och ingen af mina soirter har varit mera minnesvärd än de öfriga. Trelauney betraktade baronessan med ljungande blickar. — Förlåt mig, madame, om jag ser mig tvungen att uppfriska ert minne. Den soirce, som chevalier de Pulnitz bevistade hos er, var ganska ovanlig och bör åtminstone ha efterlemnat ett obehagligt intryck hos er — — — Ah, sade Wanda, — nu påminner jag mig, — — en mystifikation, en magnetisk seance. Der var äfven en stackars qvinna, som man hade upptagit, en vansinnig — — — alldeles, sade Trelauney med sammanbitna tänder, — en vansinnig. (Forts.)