Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1868, sida 1

tiga de stulna rikedomarne, det var den väg han ville följa. Magyaren var en trogen och säker bundsförvandt, samt en fruktansvärd kämpe. Det var ett värderikt stöd, som himlen hade skickat honom. Sedan Jean och magyaren rådgjort, begåfvo de sig till hotellet vid rue SaintLouis. De gingo in på gården och undersökte noga allt. Som vi redan hafva nämnt, var det en byggnad med dubbel botten, likt en taskspelares dosa. Först det synbara hotellet; man anlände dit öfver gården, och stentrappan förde till alla våningarne likasom i alla andra hus. Derinuti fanns det hemlighetsfulla hotellet, dit man inträngde genom brunnen; Der funnos de underjordiska gångarne och löntrapporna uti murarne. Jean släppte sig halfvägs ned i brunnen. Han höll i handen en lykta, hvars ljus spred ett starkt sken; magyaren, som stod lutad öfver brunnsöppningen, nedsläppte en stor sten. Jean hörde ljudet af en hård stöt, och i stället för att sjunka, låg stenen qvar på vattenytan likt ett stycke kork. Jean lyste med sin lanterna och märkte att det, hvilket han hade ansett som vatten, ej var annat än en stor spegel, som hade blifvit spräckt af stöten. Denna spegel var anbragt som en fallucka och släppte besökaren ned till ootten. Sedan Jean nedstigit, töljde magyaren ter honom.