— Jag har visat er mitt ansigte, sade han, — ni veta nu hvem jag är! Jag kallar mig Riazis-Bey, och är redan känd inom parisersocieteten. Dessutom titulerar man mig här prins. Jag behöfver er; viljen J använda mig? — Mina herrar, atbröt Robert Kodom, prins Riazis är öfver alla misstankar; följaktligen kan chefskapet tryggt läggas i hans händer. Han hatas dessutom af dem, som ej frukta att uppträda fiendtligt mot oss. Man måste stäfja dessa män, som vilja skingra och tillintetgöra 088. Genom stål och gift måste man undanröja dessa förrädare; vår räddning är priset derför. Om ni vilja följa mitt råd, så öfverlemna vi omsorgen om vår hämd till Biazis, och om han inom tre månader har befriat oss från lord Trelauney och från magyaren, hans medbrottsling, så inrista vi på vår försvarares arm detta chefstecken, — förr så fruktadt, nu nästan glömdt. Gifterna hvila i det svarta rummet, våra fiender äro fria i Paris, knifvarne rosta i Tystarnes slidor. Våra skatter minskas i stället för att ökas. Ännu ett sådant år, och de vexlar vi draga på våra bankirer skola ej accepteras. Akten er, vi skola hemfalla under den allmänna lagen — och, hvem vet? kanske skall rättvisan blanda sig i våra affärer. En rysning genomilade åhörarne. — Död åt fienderna! ropade alla enstämmigt. Riazis begagnade sig at den paniska förskräckelsen och anmärkte, att chefstecknet var nödvändigt för honom, om han skulle kunna uppnå sitt mål. .