darne till begrasningskransarne vredos, öppnade barnets mun och fattade med tången en liten, hvit tand. Plötsligt bultade någon på dörren. — Gppna inte, sade väckerskan. — Besök så här dags, sade poeten och kastade ifrån sig tången. Aha, madame Helvetia, kanske ni har någon hemlighet: Man bultade starkare. — Hvem är det? frågade väckerskan. En röst svarade: — Öppna, annars spränger jag dörrn. Emedan dörren var mycket bräcklig, och ingenting var lättare än att utföra denna hotelse, öppnade väckerskan. Tvenne män, ögonskenligen arbetare, inträdde i rummet. Det var Jean och Surypöre, båda iklädda blåa bluser och mössor. . — Hvad vill ni? frågade väckerskan. — Vi vilja hemta det der barnet, sade Jean. — Hvarför då? MN — För att rädda hans lif; han har lidit nog. Mor Ilelvetia trodde att här erbjöds ett tillfälle till förtjenst, och hon svarade: — Man har anförtrott honom åt mig, och jag kan inte lemna honom ifrån mig så der. Gossen, som var förvånad öfver att se menniskor, hade upphört att skrika och betraktade de nykomna med vidöppna ögon. — Ni inser, mina herrar, inföll nu poeten, — att madamens ansvar ålägger — — Tig! sade Jean med vämjelse, — du är halfdöd, och jag skulle kunna krossa dig med en spark.