— Så säga vi att han dött, — och det skall vara sannt. Och vi råka i knipa: nej tack. — Tycker du således om barnungar? Det arma barnets tillstånd besvarade poetens fråga; man kunde ej tvifla -— Emellertid svarade mor Helvetia med dyster röst: — Jag skulle kanske ha tyckt om mitt eget barn, det, som man tog ifrån mig I och dödade, — men jag hatar andras ungar. — Jag skulle vilja ta lifvet af dem allihop, och då jag om qvällarne möter en liten flicka i något aflägset hörn, rycker jag ringarne ur hennes öron och kilar min väg. Så mycket värre om köttbiten följer wed; — jag har derigenom både förtjenst och nöje. Häxan tog med skeden något ur den kokheta skålen och stack det i gossens mun. Plågad af hunger slukade den lille hvad man gaf honom; han brände sig förfärligt, men sväljde ifrigt. Det var namnam det der, sade poeten. — Ta dig nu en klunk! Och den druckne förde till den lilles läppar sitt glas, innehållande den ohyggliga dryck, som utgjorde hans njutning. Den lille började hosta. Han förde händerna till sin mun, likasom för att borttaga smärtan, och uppgaf dervid genomträngande skri. — Hvad fattas honom i qväll? återtog poeten. Väckerskan svarade lugnt: — Det är en tand, som pinar honom. — Om den pinar honom, måste man bryta ut den. Han tog en plattång, hvarmed jerntrå