DE TIUGOEN. Pariserskildringar af Scholl. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) TREDJE DELEN. Mor Helvetia steg upp och framtog ur kofferten ett barn, som mera liknade ett benrangel än en lefvande varelse, hvarvid hon utropade: — Det är inte underligt att han tjuter; du har ju kastat de sönderslagna buteljerna i kofferten. — Hvar skulle jag annars ha kastat dem? brummade poeten. Mor Helvetia fortfor: — Han har vältrat sig bland glasbitarne och har skurit sönder sig. — Lägg honom igen; — det läks nog! IL Sjelstörbränningen. Barnet var fullkomligt naket och betäckt af blod; sår och blå fläckar syntes öfverallt på dess arma, lilla kropp, der den ej var höljd af smuts. — Du vill inte tro mig, återtog poeten. Det är omöjligt att uppföda den här ungen. Om du vill, skall jag redan i gäll lägga honom någonstans, vid foten af en mur, i Grenelle eller i Vangirard. — Och om man vill ha igen honom? ) Se H.-T. N:o 105.