trappan, och sedan han genomgått matsalen, der vi hafva sett honom intaga frukost tillsammans med Adrien de Saulles och lord Trelauney, inneslöt han sig i sitt sofrum. Han kastade en blick af saknad och afsked på dessa eleganta möbler, som han sjelf hade utvalt. En mängd kuriosa smålog mot honom från etagörerna. Ett porträtt af Deborah, minnet af några veckors kärlek, tycktes säga till honom: — God afton, Raoul! Miniatyrporträtter af Venucci, YvonnePen-oåt, och några aktriser erinrade honom om lyckans dagar. Han skall icke mera begifva sig till sjön; lagrarne hafva vissnat. Kalescherna och kabrioletterna skola låta sanden gnissla under sina blå eller rosafärgade hjul; Boulognerskogen skall uppfyllas af solljus, qvinnor och stoftmoln; amazonerna skola galoppera från avenue de YInmeratrice till Auteuils dam, — och Raoul skall icke längre vara der. III. livad fäster menniskan vid lifvet? En luggsliten öfverrock, en uppstockad ratt, inga handskar, — — kunde han efva så, han, den elegante, den kinkige, len eftersökte? Nedsjunken i en fåtölj och upptagen af lessa sorgliga tankar, rördes Raoul öfver ig sjelf. Ian gråter. Han vågar anklaga ödet för orättvisa. — Slutligen tycks han hafva fattat ett eslut. (Forts.)