Herr de Villepont var fullkomlinerad. En anklagelse för bedrägligt förfarande och missbruk af förtroende hade blifvit afgifven mot honom af en viss Pierre Brunier, hvilken var lord Trelauneys ombud. Herr de Villeponts samvete torde ej hafva varit fullkomligt lugnt, ty han flydde och medtog sin aflidna hustrus juveler samt några tusen francs, som han skaffat sig i största hast. Man hade spårat honom till Havre, der han hade inskeppat sig till Förenta Staterna. Raoul, van vid lyx och bortskämd redan som barn, såg sig plötsligt ensam, utan tillgångar och utan kraft. Kreditorerna togo hans hästar och åkdon, han kunde endast under några dagar få qvarstanna i paviljongen, der han hade haft sin ungkarlsvåning. Hvad var att göra, hvad skulle det blifva af honom? Han kände sig oduglig till en tjenst eller till något slags yrke. Det var för sent att blifva militär. — Sedan Raoul intagit sin middag i ett litet kaffs vid rue Saint-Lazare, återvände han sorgsen till det tysta och öde hotellet. Han ringde sakta och ödmjukt. Portvakten värdigades öppna. I förstugan befunno sig några af tjenarne, hvilka nu stodo utan plats och förbannade herr de Villepont. — Det är nedrigt, sade de, — då man vet att man måste ge upp staten, att inte underrätta sina tjenare derom minst åtta dar förut! — Raoul gick. öfver gården, steg uppför gt rui