Väckerskan insåg att det ej var värdt att spjerna emot. — Den stackars lille, utropade hon, — jag som älskade honom så högt. — Vi ha vårdat honom som vårt eget kött och blod. — Tag barnet, sade Jean. Surypåre upplyftade den lille i sina armar. — Han känner mig, sade han med tillfredsställelse. Derefter varseblef han med fasa de blåmärken och skråmor, som betäckte den lille martyrens kropp, och han utbrast: — De uslingarne! Ur Jean Deslions ögon ljungade en blixt af vrede. — De Drottsligaste äro icke här, sade han, men jag skall börja att straffa. Han framtog ett pappersark ur fickan, sammanvirade det och närmade det intill ljuslägan; sedan papperet tagit eld, förde han det flera gånger tätt framför poctens ansigte. Knappt hade lågan nalkats den eländiges läppar, förrän han uppgaf ett skri och sjönk ned på pallen. Surypere gick redan utför den svarta trappan och bar gossen på sina armar. Jean såg då en blåaktig låga framtränga meilan poetens skälfvande läppar. Detta utomordentliga fall är icke så sällsynt som man i allmänhet tror. Missbruket af spritdrycker har flera sånger åstadkommit sjelflörbränning. För några år sedan omnämnde tidningarne en man, som dog efter fyra dagars inre förbränning, under de hiskeligaste Nal. Jean lemnade nu äfven rummet och gick utför trappan efter Surypöre.