———— Riksdagsbref. Stockholm d. 7 Maj 1868. Gårdagens plena började med samfälta voteringar rörande anslagen för år 1869 till Nordvestra stambanan, der, såsom bekant, första kammaren beslutat sig för 3,090,000 rdr, hvaremot andra kammaren, med 93 röster mot 67, antagit Kgl. M:ts proposition, eller anslagets höjande till 4,650,000 rdr. Vid den nu förrättade voteringen hade många andra kammarens ledamöter justerat sin mening, så att der mötte nu endast 79 röster för det högre anslaget mot 76 för det mindre. Så blef det slutliga resultatet, att det mindre anslaget antogs af riksdagen med 138 röster mot 117. Här segrade alltså första kammarens mening, likasom också beträffande några föreslagna förändringar i tullverkets normalstat. i Härefter förelåg att bestämma de inkomster, som kunde anses för år 1869 påräkneliga af tullen och bränvinstillverkningen, hvartill kommo postoch stämpelpappersmedlen. Det är naturligtvis ganska svärt att blicka in i framtiden, så att man med någon visshet ett år förut kan beräkna hvad som skall inträffa det kommande, och erfarenheten från det förflutna är alltså den enda ledning, man har att följa. Det var också hvad regeringen gjort, när den beräknat tullinkomsten för 1869 till 14 millioner. Statsutskottet hade velat sänka detta belopp till 13 millioner, men bevillningsutskottet föreslog 131, millioner, hvilket också blef andra kammarens mening, under det första kammaren antog 13 millioner. Båda kamrarne antogo bevillningsutskottets förslag, i enlighet med K. Msts proposition, att sastställa bränvinstillyverkhings-medlen till 9,S00,000 rår, I debatten härom deltogo en mängd talare. Pessimisterna ville naturligtvis ställa beräkningarne så lågt som möjligt; hvaremot de s. k. optimisterna trodde att man ieke borde göra beräkningarne så låga, att bevillningsutskottet, för att fylla skillnaden mellan inkomster och utgifter skulle nödgas höj å den allmänna bevillningen, hvariull intet skäl förefinnes, derest man går klokt till väga. Andra kammårens beslut fattades också i enlighet med denna åsigt. Under debatten förekom det gamla talet, att man horde, såsom en klok hushållare, beräkna inkomsterna så lågt och utgifterna så högt som möjligt, enär det icke skadade om man finge ett öfverskott. Deremot invändes likväl, att hvad som i detta fall kan gälla för den enskiltes hushållning gäller icke precis om statens; att samla öfverskotten i den sednares kassor, vare sig de tillhöra riksbanken eller riksgäldskontoret, eller, såsom det i fordna dagar hette, Eskils gemak, vore ej att anbefalla, då dessa samlade kapitaler måste utkräfvas genom heskattning. Den nyare hushållningen har lärt sig inse, att folkets medel äro aldrig mera fruktbärande, än då de finnas i dess egna fickor, och när de så förvaltats, är det lätt att fylla en tillfällig brist. Samlandet af öfverskotter leder också till mindre varsamhet med statsutgifterna. De som redan från riksdagens början med bäfvan motsett, att Jernvägsförvaltningens reglering skulle pröfvas och bestämmas af riksdagen på den ordinarie staten, i stället för att ställas på den extra ordinarie, fingo i rikt mått lära, att deras farhågor ej varit ogrundade. Sedan Jernvägsstyrelsen uppgjort ett förslag till normalstat för denna förvaltning, jemte dermed följande reglementariska bestämmelser, hade regeringen låtit detta förslag pröfvas af en komit6, bestående af hrr öfverste Ericson, P. Muren och trafikdirektören Agrelius. Det så pröfvade för