missuppfatta det 25 år framåtskridna samhällets karakter och behof. För Preussen medför den nya handtverksförordningen visserligen mycket nytt. Handtverksprofven äro afskaffade: man har insett, att allmänheten t. ex. genom de båda prof, hvilka en skomakare måste genomgå för att såsom mästare sjelfständigt kunna drifva sitt yrke, alldeles icke erhåller någon garanti för godt skoarbete, och å andra sidan, att denna allmänhet ej kan ha något intresse af att fråga en skomakare, som förfärdigar goda stöflar, efter hans betyg. — Vidare äro arbetarne befriade från förbudet att bilda associationer; endast mot missbruk af associationsrätten ha straffbestämmelser vidtagits. Deremot har man ej kunnat förmå sig till att mildra eller alldeles afskaffa hårdheten i koncessionsväsendet beträffande vissa yrken, t. ex. pressen. Äfven vidhåller man ännu den gamla slentrianen att vilja reglera och föreskrifva torgrörelsen, hvad som får och icke får torgföras, utan att fästa afseende vid att härvidlag, likasom för handeln öfverhufvudtaget, tillförseln och efterfrågan äro de bästa regulatorer. Med dylika föreskrifter skulle förordningen dessutom medföra ett afgjordt tillbakagående i åtskilliga det nordtyska förbundets ickepreussika länder, i hvilka absolut näringsfrihet existerar. Utkastet har fördenskull söga hopp att blifva antaget af förbundsparlamentet. Det tycks, som om en liten parlamentarisk konflikt skulle höra till grefve Bismarcks dagliga lefnadsbehof. Likasom förr med deputeradekammaren, har han nu en sådan med nordtyska parlamentet. Man hade först, för att fullständigt kläda nordtyska förbundet i de moderna staternas drägt, kontraherat en förbunds-skuld för marinändamål, och nu skulle en lag göras rörande förvaltningen af förbundsskulderna. Dervid fordrade parlamentet, att, i brist på ett ansvarigt förbundsministerium, hvarje förbundstjensteman för vissa förseelser äfven skulle kunna ställas inför den ordinarie domaren. Detta motsatte sig grefve Bismarck på det bestämdaste, och då parlamentet upphöjde ifrågavarande fordran till beslut, drog Bismarck lagen tillbaka, icke utan att mot parlamentet utslunga den förebråelse, att detsamma ville göra landet värnlöst. Tillfölje häraf ha arbetena för vårt marinväsendes förstärkande blifvit inställda. Åtgärden kan emellertid ej riktigt uppfattas, om man ej söker ännu andra skäl, och dessa finnas i hänsynen till de sydtyska deputeradena till tullparlamentet, inför hvilka grefve Bismarck vill synas så! konstitutionell som möjligt. Den bebådade minskningen af vår landtarms fredsstyrka har verkligen egt rum den 1 dennes. Inalles ha omkring 20,000 man blifvit afskedade. De officiösa tidningarne betona påfallande den anmärkning, att denna åtgärd vidtagits utan aftal med andra makter, d. v. s. med Frankrike. Man synes dermed vilja säga, det intet hopp förefinnes om, att Frankrike skalll. följa exemplet. Ja, oaktadt den undantagsvis skedda permitteringen af manskap vid den stående armen, tror man sig. ingalunda kunna serdeles gynnsamt uppfatta den allmänna ställningen, och isynnerhet våra grannars på venstra sidan om Rhen förhållanden. Man känner här till steg af vårt kabinett, hvilka afse att, för vissa eventualiteter, åstadkomma en öfverenskommelse med England. Att äfven vår kronprins ej skall stanna i Italien utan någon politisk verksamhet, behöfver knappt omnämnas. Och, besynnerligt nog, likasom före 1866 års krig, så spridas äfven nu bland folket spådomar om ett nära förestående stort krig. Man låter s den ,,gamle herden Thomas, en imaginär politiker, som medan han vallar fåren sapricerar framtiden och sedan i stora, fruktansvärda konturer visar den för fol-I ket, ånyo höja sin siarestämma. En känd, mäktig kejsare skall blifva slagen i sitt!! eget land 0. a v. Den gamle voi tillhör beunärårne af den gröfsta absolu-tism, och denna omstal-dishet förråder il någon mån från hvad håll han insp.rerås. I hvarje fall är det ett egendomligt sätt si att genom honom förbereda folket på kom-i mande händelser. Då jag nu en gång kommit in på den utländska politiken, så vill jag med detsamma vidröra den nordslesvigska frågan, hvilken på sednaste tiden ånyo gjort sin vandring genom alla tidningar. Då frågans lösning låter vänta på sig så länge, har man öppet nog antydt, att preussiska regeringen väl torde sakna god vilja att göra ett slut på densamma. Utan att vilja undersöka af hvilka skäl saken ännu ej blifvit slutligt afgjord, tror jag mig kunna påstå, att man i denna angelägenhet med orätt skulle betvifla Bismarcks redliga afsigter. Jag har haft tillfälle att få se en skrifvelse från grefven, hvari han med indignation tillbakavisar vissa öfvermodiga förslag af en i Schlesvig fungerande embetsman och förklarar, att artikeln V i Pragerfreden under alla omständigheter noga måste komma till utförande, samt att ett afvikande derifrån skulle vara absolut oförenligt med Preussens värdighet. Denna skrifvelse var ej bestämd för offentligheten, men desto renare framträder den deri uttalade tanke. Förhandlingarne med spelbanksbolagen i Wiesbaden, Ems och Homburg hafva r — — SS — — — ——