— Du tycker om mig, emedan jag föder ditt eländiga kadaver. — Nå än sen då? Det fordras alltid ett skäl för att fästa sig vid hvarandra. Jag tror du skulle få leta efter en fästman. Jag ger dig mitt namn. — Och då du stöder dig mot min arm, skall du väcka afund hos många. Mor Helvetia tog en sked och fyllde en tallrik, som hon räckte sin fästman. Denna ragout innehöll litet at hvarje: Kalföron, potatis, bönor, kål och ett litet hvitlinghufvud, alltsammans starkt peppradt. Poeten vidgade sina näsborrar och luktade med synbar belåtenhet. — Se det kan jag kalla buljong, ropade han, — hemma mår man ändå bäst. Inte på en enda krog skulle man finna en så väl lagad arlequin, som den här! I detta ögonblick hördes ett klagoskri. Detta skri kom från kofferten, som stod ett hörn af rummet. — Ah, det är ungen, som börjar igen, sade mor Helyetia. Den redan öfverlastade poeten slog knytnäfven i bordet. — Man kan inte få ett ögonblicks ro, opade han med vrede. — Om han inte iger, så vrider jag nacken af honom. Lumpen i kofferten rörde sig, och en iten utmerglad arm framstack ur denna mutshög. — — Derefter visade sig ett hufvud. Den lille började gråta. Poeten upptog en tegelstensbit från zolfvet och kastade den mot barnet. Stenen träffade det öfver ögat, och blolet rann, —— TALAN