Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 2

rärfva mig vid Nordstats-armen på byrån i Washington, efter att först hafva förklädt mig, klippt mitt hår och öfvat mig i att kunna gå och gälla för en ung, rask pojke. Jag skulle hafva 300 dollars för 1 år, öfvades i 3 dagar och gick så till den oerhördt stora armen som soldat. Samma stund, som jag kom till mitt regemente, gafs signal till batalj, tidigt på morgonen den 14 Febr. I ett ljödo trummorna och trumpeterna, kulorna från fästningen Richmond susade och hveno bland oss, och vi gingo i storm för att intaga de konfedererades hufvudstad, men försöket misslyckades denna gång och tusentals af våra tappra kamrater föllo i sitt blod, i döden upplyftande sina händer mot den blå himmelen. Änfallet förnyades många gånger och under stor förlust. Det var under ledning at Grant, som anförde nordstatsarmen och uppoffrade tusenden samt egde den seghet och uthållighet, hvilken slutligen i Mars månad 1866 medförde Robert Lees nederlag. Vi segerrike yankees marscherade stolta in i hufvudstaden. Striden var slutad, det stora medborgarkriget ändadt och segren lyste från hvarje nordsoldats ansigte, och stjernbansret svajade öfver staden. Derefter skulle, i Augusti månad, många af krigsfolket återvända hem till fredens värf och äfvenså jag, men först erhöll jag af generalen Ulyssis Grant en medalj för tapperhet och visadt mod. — Min man hade, enligt sednare underrättelser, blifvit tillfångatagen af sydtrupperna, och vid utlevereringen befunnos blott 1,400 man af ungefär 20,000 ännu i lifvet, och min man hade, i likhet med så många af sina olyckskamrater, omkommit af misshandling i fångenskapen. Jag förblef i Richmond tills i September samma år och gjorde bekantskap med många aktningsvärda gentlemän, hvilka ej hade någon aning om, att jag var ett fruntimmer. (Den tappra Kary berättar härefter, att hon tillsammans med några andra inköpte ett gjuteri i Tennessee och förtjenade många penningar, tilldess hon helt nyligen sålde sin del för 3000 dollars). Jag reste sedan till Newyork och aflade min förklädnad samt är nu återigen samma ensamma och öfvergifna qvinna, som förut. och låter tankarne gå tillbaka till den dag, då jag med mina föräldrar utvandrade från gamla Norge. Huru mycket har jag ej sedan dess upplefvat, som sällan faller på en qvinnas lott! Men jag var ej den enda qvinna, som stred för unionens och frihetens sak. I nordstatsarmens