Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 2

der förstår jag inte, och vill hellre tro dig än anklaga dig. Båda inträdde försigtigt i det rum der Louise hvilade. De hvita gardinerna med blå blommor aftecknade sig mot de hvitrappade väggarne. Vid hufvudgärden hängde ett krusifix och en invigd buxbomqvist. Madeleine uppdrog rullgardinen, och Louise öppnade ögonen. Den, som alltid hade varit en mor för henne, räckte henne, likasom förr, en kopp mjölk. Den unga flickan emottog koppen och draek maskinmessigt. — Känner du dig bättre i dag? frågade Madeleine. — Bättre? upprepade Louise och såg sig omkring. — Du har säkert haft en svår dröm, fortfor Madeleine, du är blek — —, det ser ut som vore du rädd. Berätta mig hvad du har drömt. Louise omfattade sitt hufvud med båda händerna. — Drömma! utropade hon, — drömma! Drömmar äro så vackra, — man ser englar i molnen — — blommor oeh foglar —, man inandas rökverk och hör sånger — — Jag har inte drömt — — Känner du igen din lilla kammare? Det är här, som du alltid har gjort din bön. — Min bön? hviskade Louise. Och hon började snyfta. Jean höll sig dold bakom gardinen vid sängfoten; han fruktade att hans närvaro skulle erinra Louise om scenen i skogen,