Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1868, sida 2

skräckelse hade varit öfverdrifven; det va) endast en tjock rot, som besann sig unde; mina fingrar. Jag grep tag i detta trädartade tåg och likasom genom ett underverk kände je den friska luften strömma emot mig ÄEtt nytt ras, framkalladt af mina ryckningar på roten, hade egt rum i denna urholkade mark. Öfver mitt hufvud såg jag en azurblå himmel, blad, — friheten Jag klättrade uppför den knöliga roten, likasem på en gymnastiklina, och jag var räddad. Med en lätt förklarlig nyfikenhet undersökie jag det ställe, der jag först fallit ned. Det låg knappt femtio steg bort Den långsträckta sluttningen förklarade huru jag hade kunnat falla från en höjd af mer än trettio alnar, utan att såra mitt barn och utan att sjolf erfara något annat än en svimning, som snarare härrörde af brist på frisk luft än af det plötsliga fallet, Jag begaf mig åter ned mot floden och fann der min kanot såsom jag hade lemnat henom, dold bland buskar och slingerväxter. Intet oroväckande ljud hördes i trakten. Mina förföljare måtte ha mistat spåret; de hade bestämdt lemnat nejden. Euligt min plan borde jag invänta natten. Jag tillredde middagen åt Cecile till hennes stora belåtenhet, hvarefter jag kände behof af att hvila efter alla desså äfventyr. Vi sofvo båda ända till qvällen. Nattsvalkan väckte mig. Jag smög mig ned till stranden, för att undersöka om allt var säkert. En indiansk pagay med ett jagtsällskap af officerare paddlade långsamt utför floden. Det var dessa kanivjägare, hvilka jag hade trott vara menni