Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1868, sida 2

armen, en bössa samt amunition jemte en påse bröd och andra lifsmedel. Jag knäböjde på sanden och uppsände en sista bön för den döda. Jag lade barnet, väl insvept i täcken, midt i den lilla båten, som låg ganska bra på vattnet. Slutligen steg jag sjelf uti, satte mina fötter försigtigt på båda sidor om barnet och stötte ut. Sålunda voro vi nu öfverlemnade åt Guds nåd! Jag fattade mina åror och rodde framåt, dock utan att skilja mig långt ifrån högra stranden. De stora fartygens stråkväg ligger närmare den fransyska sidan, men mitt lilla nötskal hade ej så stora behof; det erfordrade endast två fots vatten. Tid efter annan kände jag häftiga stötar, hvilka jag ansåg härröra från klippor i vattenbrynet. Jag hade passerat Saint-Louis utan vidare äfventyr. Klockan var elfva. Man såg ännu ljus i byn, och skildtvaktens rop: Wer da! bidrog ej att lugna mig. — Maronifloden erbjuder seglationen många fördelar, Landoch hafsvinden innehålla hjelpmedel, som en mera erfaren sjöman än jag skulle hafva begagnat. Jag beslöt att vid första rast söka anordna ett segel. Det vigtigaste för tillfället var att komma framåt, och jag rodde af alla mina krafter samt med regelbundna rörelser, för att ej oroa den lillas sömn. Huru skulle hon kunna uthärda detta mödosamma lif, hon, som hade blifvit van vid den ömmaste omvårdnad? Under dylika dystra timmar känner man behof af att fly till Gud. Jag erinrade mig att det var fåglarnes värpningstid; jag hade ej glömt att