sen af sitt land och till den andra, samtidigt kämpande mot inre och mot yttre fiender, den ena dagen tillintetgörande en rebellhär, den andra drifvande framför sig en armå af Gallas, dessa krigiska halfvildar, som i århundraden hade varit Abyssiniens skräck, men som i Teodorus ändtligen fått en motståndare, mot hvilken de slutligen icke vågade hålla stånd. Men under det alla fiender veko framför honom, slogo rebellionens böljor åter tillsammans bakom honom; så snart han inryckte i en provins, flydde hans vedersakare till sina ointagliga bergfästen; såsnart han lemnat en, togo de den åter i besitining. Det var under dessa vilda fejder som Teodorus natur antog ett allt grymmare skaplynne; dertill kom, att han mer och mer började hängifva sig åt dryckenskapslasten. När engelsmännen inryckte i Abyssinien, egde , konungarnes konung egentligen ingenting mer än sina begge bekanta bergfästen Debra Tabor och Magdala och sin arm, som han under de oupphörliga ströftågen rekryterade från alla håll. Hans grymhet och hans soldaters vilda framfart hade från honom aflägsnat befolkningens sinnen. IIvart han tågade, befann han sig på sätt och vis i fiendtligt land, men för hans vapen vek dock allt, och folket trodde fullt och fast, att han var oöfvervinnerlig. På denna tro erhöll general Napier under sin marsch mot Magdala många naiva bevis. , Teodorus, yttrade en abyssinisk bonde en gång till honom, ,är icke såsom ni eller jag eller andra dödliga; den, som vågar sig i öppen strid med honom, blir slagen, det kan icke hjelpas. , Daily News korrespondent i engelska lägret skref ännu några dagar före slaget vid Magdala, att man tydligen förmärkte, det befolkningen var öfvertygad, att engelska hären marscherade en gifven undergång till möte. De engelska vapnens ofantliga öfverlägsenhet gat emellertid ett annat utslag. Men Teodorus rättfärdigade ätven i sin undergång de höga tankar abyssinSka, folket hyste om hans okufliga hjeltemod. — n — HN — Vi tillägga här några drag ur Teododorus? lif, som den med honom nära bekante resanden Apel har meddelat: ,Abyssiniens Negus, Teodorus den andre, med Guds nåde kejsare af Etiopien, Davids son och efterträdare, är af medelmåttig längd, värdig hållning, med ett fritt och öppet ansigte. Anletsdragen, regelbundna såsom de flesta abyssiniers, äro dock mycket uttrycksfulla och rörliga. Ögat klart och genomborrande, och det långt framstående kindbenet vittnar om synnerligt fast vilja. Klädseln är mycket enkel: en vanlig soldatrock, vida byxor och en stickad toga kastad öfver skuldrorna utgöra hans vanliga beklädnad. Ofta hafva europeer, som blifvit presenterade, icke kunnat gissa, hvilken bland de präktigt klädda höfdingarne varit monarken. Denna lefnadssättets enkelhet är honom medfödd; i fält lefver han som simpel soldat, under det hans palatser i Magdala och Debra-Tabor äro öfverfyllda af de rikaste sidentyger och lyxartiklar. Ingen qvinaa har egt inflytande öfver honom, hans första hustru Tsoobedje undantagen, den han nästan tillbad och som följde honom på alla hans krigståg. När han för 9 år sedan förlorade henne, var han nära nog tröstlös och betraktade hennes död såsom himlens straff för det han kort förut i Godjam hade låtit lefvande förbränna en qvinna. För att komma till rätta med Oubiefamiljen (en af de förnämsta pretendentslägterna) beslöt han sedan taga till äkta dennes dotter, den sköna och unga Toroneche, som i hela Abyssinien ansågs för en snillrik och talangfull prinsessa. Tre år rådde det bästa förhållande mellan dem, och då hon skänkte honom en son, tillställde han en stor fest och visade gästerna gossen, med orden: ,,Se här eder tillkommande konung! Men en dag, vid Påsk, bad Toroneche honom frigifva åtskilliga tigreer, hvilka för sin trohet mot Oubie blifvit fängslade. , Hvad vill det säga? for han ut: , älskar du din far mer än mig? — Det kan väl hända, svarade drottningen. Knappt hade hon talat ut, förrän han gaf henne en kraftig örfil. Bell, en irländare, som stod högt i Teodorus gunst och längre fram i tiden stupade vid hans sida, ville mellankomma, men fick också en, och svärfadren Oubie, som efter bröllopet kommit i gunst, lades i kedjor. För att riktigt förarga hustrun, tog han nu, hvad han aldrig förr gjort, fyra flickor till konkubiner; men han skickade de tre snart ifrån sig. Den fjerde bibehöll sig längre. Ingen af konungens omgifning ogillade detta steg; endast kyrkan vågade göra honom föreställningar. När han vid