Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1868, sida 2

— Iåt oss nu se! Under sjorton dagar vexlade Martines sjukdom mellan fullt medvetande och plötslig yrsel, våldsamma, nervösa anfall, följda af en maktlöshet, som förlängdes hela dagar. Martine var ett rof för en brinnande feber. Under yrseln sjöng hon en visa, hvari mitt namn stundom förekom, och hvilken hon aldrig hade sjungit ens under sina lyckligaste ögonblick. Det var en bourgognisk sång, med rask takt, hvilken hon började med liflighet, — men hon hann ej längre än till början af den femte raden. Då tystnade hon, och hennes läppar bleknade. Hon dolde plötsligt sin panna under täcket och fortfor att gnola, likasom på en psalmmelodi. Ingenting kunde vara sorgligare än denna glädtiga början, som plötsligt förbyttes till en dödsmessas dystra melodi. Vår läkare gaf mig emellörtid så mycket hopp, som vetenskapen håller i beredskap för en så svårtröstad person som jag. Han tillförsäkrade mig det fullkomliga tillfrisknandet af denna feberhärjade