Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1868, sida 2

sken. Jag måste ersätta den förlorade tiden. En eftermiddag, sedan jag slutat min mältid, som jag hade mediagit för att ej förlora ett ögonblick, började jag tänka på den sorgliga tillvaro, som framtiden visade mig. En sinnessvag hustru, ett barn, som ej ännu på länge kunde fatta min ömhet. — Ett sorgligt öde! — Solen brände lodrätt öfver mitt hufvud, och jag kände stora svettdroppar rulla från min panna ned på mitt bröst. Se så, fort till arbetet, och tänk på din Cecile, sade jag till mig sjelf för att styrka mig. Men jag hade uttalat mitt barns namn. En oemotståndlig önskan att se henne grep mig i samma ögonblick, och jag sprang som en galning fram mot hyddan. Jag stannade vid häcken för att hemta andan. Martines röst framträngde till mig, klar, ast och vibrerande. Hon sjöng. Jag vet ej hvarför, men jag kände derid en iskyla i mitt hjerta. I dessa toner låg någonting törfärligt, ikt ett tjut i en ödemark. Jag kastade ifrån mig spaden och skynlade fram till huset. Sedan jag der upplyftat en halmmatta, om jag hade anbragt framför fönstret för tt skydda det mot solens glöd, blickade ag in i hyddan;