Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1868, sida 2

stadigare röst, och hennes minne tycktes återkomma, ty hon sjöng versen till slut: 5Om våren, då jag först blef din, Min Pierre, jag minns hur skön du var, Och hur din flit, ditt muntra sinn Snart blidkade min styfve far. O, mitt Bourgogne, der alar stå En grönklädd lifvakt vid hvar strand, Och änder plaska, hägrar gå På lur, i aftonsolens brand. — — — Jag tackar dig, min Gud! utropade jag i ett första uttryck af glädje. Jag trodde att hon var återställd. Vid ljudet af min röst vände hon sig till mig. Ögat hade återfått sin klarhet, men stundom glänste det likt det kalla hårda återskenet från en metall. Kroppen hade återvunnit sin styrka, — men det var allt. Hon steg upp och återtog maskinmessigt sina vanliga göromål. Inom kort hade hyddan återfått sitt fordna nätta och prydliga utseende. Men jag kände ej längre en själ bredvid min. Stundom tryckte hon barnet i sina armar med ursinnig häftighet, derefter satte hon det på golfvet, likasom hade ingenting ovanligt egt rum, samt återtog sina hushållsbestyr med samma regelbundna maskinmessighet. Denna långvariga sjukdom hade fördröjt mina arbeten utomhus. Jorden kräfver skötsel. Ofta föll jag på den tanken att i likhet med vildarne öfverlemna jordens skatter åt klimatets nycker. Men min dotter smålog mot mig, och jag kom ihåg att man måste ber a lilla engel en bättre tillvaro, och jag begaf mig ut på fältet, der jag arbetade rastlöst utan att bry mig om regn eller sol1 la denn: