Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1868, sida 2

Göteborg den 2 Maj. Staden och Länet. Till allmänheten. För den hän delse, att de uppmaningar till allmänheten, som denna tidning offentliggjort dels från den i Lysekil bildade nödhjelpskomitåen, dels från kyrkoherden i Tossene, hr A. F. Wetterqvist, skulle hafva förbigått en och annan bland våra läsares uppmärksamhet, anser sig redaktionen böra påminna om den fruktansvärda olycka, som drabbat befolkningen å Malmön samt fiskelägena Fisketången och Grafverna, i det fem för storfiske på de norska bankarne utrustade fartyg, bemannade med 49 af Bohusläns yppersta fiskare, under en fruktansvärd storm i sistl. Febr. månad, gingo med man och allt förlorade. De omkomne efterlemna 17 enkor och 49 minderåriga barn, hvilka, jemte ålderstigna föräldrar, i dem egde sitt enda jordiska stöd. Hvad särskildt Malmön angår, der tvenne af de förlorade fartygen hörde hemma, skrifver kyrkoherden Wetterqvist: vbattigt var det förut på detta fiskläge, men nu, sedan de dugligaste, sjelfva kärnan af den arma befolkningen, blifvit bortryckta af döden, har nöden med sorgen och saknaden stigit till sin höjd. ...Denna sorgliga tilldragelse är i dubbelt hänseende behjertansvärd, ithy att icke allenast brödet saknas för de arme efterlemnade, utan äfven en tillämnad särskild folkskola för läget måste afstanna, emedan det beslutade sammanskottet af befolkningen omöjligen kan utgå, sedan de bästa stöden äro borta. Lika hårdt torde äfven de begge öfriga fisklägena blifvit drabbade. Dertill kommer, att storfisket, som under de sednaste åren kraftigt utvecklat sig och hvaraf man hoppas så mycket för den bohuslänska skärgårdsoch kustbefolkningens och den svenska iskerinäringens framtid, fått genom denna olycka en hård stöt. Värdet af de förorade fartygen med deras utrustning kan, mligt nödhjelpskomittens i Lysekil uppzist, icke uppskattas ringare än till 25,000 dr, frukter af årslånga besparingar och träfvanden uti det mödosammaste och lerjemte farligaste af alla yrken, storfisket å hafvet. Här föreligger en olycka af den art, tt det deltagande, den barmhertighet, om hon omedelbart påkallar, endast kan fhjelpa en del af dess följder. Det bevöfves åratal för att utplåna de verkninar, som måste uppstå inom små, fattiga, å sina medlemmars hårda arbete utesluande anvisade kommuner, när dessas bäta arbetskrafter, familjefäderna, på en ång bortsopas af döden. De slitna faniljebanden kan intet ersätta; för smärtan f den förlusten finnes lindring endast i en religiösa undergifvenheten under Förynens skickelse. Men hvad goda och välilliga menniskor kunna göra, det är att