förfärlig bundstörvandt. Slö, likgiltig angående de enklaste begrepp om renlighet, lerjemte obekymrad om döden, emottager indianen det onda, som den Store Anden skickar honom, och försvarar sig ej. Begrafningen sker slumpvis och enligt ceremonier, som vexla inom hvarje stam: I första vrå, med några tum jord kastad öfver liket, eller ännu enklare, i fria luften, i den angränsande skogens trän. Förruttnelsen flyger på vindens vingar och sprides fort under den stormiga årstiden. Man hade redan inberättat några sjukdomsfall i straffkolonien Saint-Louis, belägen omkring tre mil från vår, — uppför Maroni. Våra läkare hade blifvit efterskickade i hast och hade återkommit med ansigten, som voro föga lugnande. Likväl började våren ganska väl, de första veckorna hade varit milda, utan öfverdrifven värme, och man hoppades, om det vackra vädret fortfor, att snart se de sista spåren af landsplågan försvinna. På qvinnornas hospital hade man hitintills haft endast ett fall. Det var en gammal bretagniska, nära sjuttioårig, dömd för lifstiden, och som redan i tjugo år bott i kolonien. Hon hade fästat sig vid Martine, under hennes vistelse i systrarnes hus, och då hon kände döden nalkas, hade hon yttrat den önskan, att min hustru skulle tillsluta hennes ögon. Det var svårt att afslå denna en döendes sista bön. En underläkare meddelade Martine alla slags försigtighetsmått, hvilka hon lofvade att följa, och oaktadt den sorgliga aning jag hyste rörande detta besök, måste jag ge vika för min hustrus böner. Hon ansåg det som en helig pligt att lyda den döendes kallelse. Jag ville