syntes kröna detta hans svåra företag. De sista och mägtigaste seodalherrarne, konungarne af Tigre och Shoa, blefvo omkring åren 1855 och 1856 slagna i blodiga bataljer och måste underkasta sig. Teodorus var nu herre öfver hela det etiopiska höglandet. Egypten fruktade hans magt; de krigiske Gallas, som under århundraden hade spelat samma roll i Abyssinien, som nordmännen i England, vågade icke mer öfverskrida Abyssiniens gräns, I det inre återvände såsom genom ett trollslag lugn och trygghet. De talrika och äfven för europeiska belägringsmedel nästan otillgängliga bergfästen, från hvilka större och mindre feodalherrar plägade beskatta de kringliggande dalarne, utsläppte icke mer sin ohyra af öfvermodiga plundrare öfver de åkerbrukande byarne, hvars befolkning dock, i olikhet med de flesta europeiska länders under medeltiden, består af fria, stolta och krigiska bönder, som ofta tillbakavisade lansknektarne med blodiga hufvuden. Domstolsväsendet blef reorganiseradt, lagarne förbättrade, och Teodorus gjorde sig angeläget att anlägga nya eller förbättra de gamla förstörda vägarne mellan landets förnämsta städer. För detta ändamål använde han, likasom fordom Roms kejsare, sin talrika arme. En anekdot, som var betecknande för Teodorus karakter, berättas i förbindelse härmed. Trupperna, trötta vid detta arbete, som de ansågo vara sig ovärdigt, visade en gång lust att göra uppror. Teodorus skyndade till stället, aftog sin kongliga mantel, tog en hacka i hand och började arbeta, i det han sade till soldaterna: Den bland er, som anser sig ädlare än mig, må vägra att vara nyttig dSoldaterna återvände utan knot till arbetet. Teodorus välde syntes sålunda bebåda en ny era för hans land. Men underblåst af Egypten och, såsom det påstås, äfven af de sins emellan kämpande protestantiska och katolska missionärerna i landet, slog det våldsamt undertryckta inbördeskriget åter ut i full låga. Provinsen Tigre reste sig först under en äfventyrare vid namn Negousie, som synes hafva blifvit eggad till resningen af franska prester. Derefter följde uppror i andra provinser. Teodorus hade hitintills bemött de europeiske missionärerna vänligt, ehuru han anade, att de skulle bringa honom ofärd. Jag känner,, yttrade han till en af dem, y5de europeiska regeringarnes politik: först skicka de predikanter, derefter konsuler för att understödja predikanterna, derefter bataljoner för att understödja konsulerna; jag för min del vill så gerna först som sist hafva att göra med bataljonernak. Ett vilkor, som han föreskref missionärerna för deras vistelse i landet, var att de skulle uteslutande rikta sin omvändelseverksamhet på judarne och muhamedanerna i hans land; bland dem finge de omvända så många de förmådde, men de fingo icke söka draga de abyssiniska kristna in i sina dogmatiska tvister. Missionärerna antogo detta vilkor, men höllo ingalunda ord. Teodorus började då behandla dem ovänligt och föraktligt; han tvang dem bland annat att arbeta i sitt kanongjuteri och sina bränvinsbrännerier. Detta var visserligen föga passande sysselsättningar för missionärer, men flera bland dem beqvämde sig dock dertill. En anglikansk prestman, dr. Stern, vägrade emellertid. Teodorus högaktade honom för hans vägran, men — lät kasta honom i fängelse. (Forts.)