många omständigheter med en gammal deporterad. Håll elden tänd, tills jag kommer. Hon återkom, — men buren: Hon hade fått ett nervöst anfall bredvid grafven och fallit i vanmakt. Läkaren hade blifvit underrättad och inträdde samtidigt med bärarne. — Fort, kläd af henne! Värme! Godt, jag ser ni har eld i spiseln, — och nu gnidningar, sade han, då han såg henne utsträckt på sängen, blek och skakad af nervösa ryckningar. Qvinnorna, som hade burit hem henne, värmde yllelappar och började frottera henne. Martine öppnade ögonen och kände igen mig. — Det är ingenting, min Pierre, sade hon och räckte mig sin hand, hvilken jag tryckte med tårar i ögonen. Qvinnorna fortsatte sina frotteringar: Läkaren tog mig afsides och frågade mig angående de första symptomerna af sjuklomen. Jag berättade hvad jag visste, det var icke mycket: Martines besök på sjuknuset, det feberaktiga tillstånd, hvari hon lerefter befann sig, och hennes fastalvilja ut bevista bretagnskans begrafning. Men denna Kardec — det var den slidnas namn — har dött af den epideniska febern. Och jag hade förbjudit köterskan att släppa in någon till henne! (Forts.) Å