och isynnerhet denna sista förtviflade blick af en själ, som skiljes hädan. Jag läste hennes tankar i hennes anletsdrag, ty jag respekterade hennes tystnad, och vi utbytte ej ett ord. Hon afklädde sig långsamt och räckte mig sina händer, i det hon sade: — Jag fryser. Ingenting antydde annat än ett öfvergående illamående: pulsen var regelbunden, hyn frisk, men jag kände att hon ryste. Jag bar henne till sängen och nästan ögonblickligt såg jag hennes stora ögon tillslutas, och hon somnade som ett barn. Följande morgon väcktes hon af kapellklockans ljud. Hon var blek och hade lindrig feber. Man ringde till själamessan. Hon darrade och steg upp. — Jag vill gå dit, sade hon beslutsamt; — kanske der inte finns någon mer än Jag, för att läsa ett ave för denna arma själ. Jag ville hålla henne qvar hemma, ty jag fann henne försvagad, och luften var dimmig och osund. — Jag skall klä mig väl, svarade hon, — låt mig gå, min Pierre, hindra mig inte. Sedan vigvatten blifvit stänkt på grafven, skall jag genast komma hem. Hon försökte ett svagt småleende för att lugna mig. Jag kände mig upprörd. Någonting smärtsamt och allvarligt vaknade inom mig. Jag ville följa henne ända till kapellets dörr. — Allt är slut inom en halftimma, sade hon, i det hon lemnade mig; man gör inte