sölja henne, men hon afböjde det med de orden: — Och hvem skall se efter vår dotter? Hon lade barnet i mina armar och skyndade bort, med det löftet att ej dröja längre än en timma. Hon lät ej länge vänta på sig. Mor Kardec hade uppgifvit sin sista suck fem minuter efter hennes ankomst. Hon tycktes endast ha väntat hennes närvaro, för att skiljas hädan. Martine hade från denna dödsscen medfört ett intryck af dysterhet, som barnets smekningar endast ett ögonblick förmådde skingra, men som angrep henne ånyo, och ej lemnade henne någon ro under hela dagen. Hon tryckte flickan till sitt bröst, kysste henne konvulsiviskt, och hviskade med en förvirrad blick: — Döden är förfärlig! Hon knäföll i en vrå af rummet och bad länge för denna arma, hädangångna själ. Hon kysste ifrigt en skopulär ), som den döda hade gifvit henne i dödsögonblicket. Aftonen inbröt. Martine dukade med sin vanliga mildhet, och vi satte oss till bords. Pierrette slamrade helt muntert med sin lilla sked. Men oaktadt mina och Martines ansträngningar att dölja våra intryck, satt tanken på döden bredvid oss vid bordet. Qvällen förflöt under dystra aningar. Hon hade knappt kännt denna gumma; hon visste ingenting om hennes lefnad eller brott, men hon kunde ej förjaga ur sitt minne detta af yrseln förvridna ansigte, ) Tvenne små lappar af invigdt tyg, sem vänta på bröstet medelst ett band, fästadt kring halsen,